torsdag 20 oktober 2011

Vedermödor och Villervalla


beskrivningen att livet är en villervalla av långa meningar är lätt att förstå. Jag kan tycka att "livet" dvs. arbetslivet tar för mycket tid av vårt vakna liv, men där har vi ju varit förr och harvat. Tycker man om sitt jobb och känner att man kan utvecklas som människa är allt bra men om saken är omvänd då måste man kanske tänka på en reträtt. Jag har haft turen att få tid för eftertanke... något de allra flesta i arbetsför ålder inte har, man harvar vidare och kör på och tröttar ut sig för sin lön och för arbetsgivarens gillande. Någon gång måste man ges tid att tänka efter, bromsa upp tankarna och sluta vara rädd för att det man kommit fram till kanske är där man startade en gång för en herrans massa år sedan, kanske man var mer klarsynt som ung?

Känslor är banala, vi människor är banala varelser som behöver banala små saker för att kunna leva. Mat, värme, kärlek. Livets stora åtbörder och filosofiska resonemang om utvecking, framsteg och en väg mot något speciellt i fjärran är en falsk kalkyl. Tiden är en jordbunden konstruktion. Vi vet vad vi behöver men motarbetar det i tron att allt blir bättre med Tiden. Löjligt tänker jag, som vill ta inte bara ett steg utan tre steg tillbaka. Jag kommer aldrig beklaga mig över att jag inte gjort karriär, rest jorden runt eller blivit ett stort namn. Däremot skulle jag tycka att livet vore alldeles bortkastat om jag plötsligt upptäckte att jag aldrig sa de där orden som värmde eller tröstade den gången det behövdes. Det är de små sakerna som jag kan göra något åt, det är de små sakerna som gör skillnad och som gör att jag och min närhet utvecklas. Jag tror att sådant sprids som ringar på vattnet, det är det som är uppfostran, det vi odlar är det vi skördar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar