är ett annat ord jag ofta tänker på. Innebörden framträdde kanske litet särskilt för mig när jag tittade på dokumentärfilmen Hästmannen (har nu sett den 2 ggr) och även när jag alldeles nyss lyssnade på SVD:s polarprisintervju med Patti Smith. Är det verkligen så illa att man måste avskärma sig samhällets krav eller på annat sätt ställa sig över dem, för att kunna se bortom egot och unna sig att tänka på andra i första hand? Patti har ju nått en självklar status, både ekonomiskt och självständigt. Hästmannen går på i ullstrumporna, det är det liv han valde redan som elvaåring och som han kände var rätt. Han behövde inte rättfärdiga vare sig själv eller sitt livsval, det var självklart från början.
Ödmjukhet, är det en självklarhet bara för den som har möjlighet att tänka efter? Vad händer med människor i klämda situationer, som stress, stadspuls och ekonomiska krav? Jag tycker mig se en tydlig tendens att särskilja och omgärda intresseområden och skillnaderna (Mitt och Ditt, Jag och Du, Vi och Dem) betonas med en hätsk attityd i media. Vart tog de alternativa värderingarna vägen, som istället för att betona skillnaderna vill ge insikt och sprida gemenskap, solidaritet och samarbete? Ett synsätt som väljer att se frihet istället för gränser.
När jag cyklar ute i stan med min dotter blir jag ibland tvungen att låta henne använda trottoaren, eftersom biltrafiken bitvis är mycket häftig. En lördagförmiddag möttes jag av ett par i övre medelåldern, troligen nyblivna pensionärer, gott ställt med massor av tid och medel nog att förverkliga sina livs drömmar. Mannen förargade sig högljutt över att vi använde trottoaren och som han sa, "skulle du vilja att jag kör på din cykelstig?". Jag replikerade dessvärre med "du skulle förstå om du hade barn", vilket inte kan ses som särskilt ödmjukt enligt den tunna definitionen man kan läsa på Wikipedia. Där ställs Ödmjukheten som en slags motsats till Nyttotänkandet. Enligt mannens definition och enligt en gammal god Aristotelisk sed skulle nyttan går före oviljan att strida. Förlängningen av det resonemanget skulle då kunna förklara varför människor ständigt väljer och agerar som de gör. Att nyttan som tillfaller ett flertal skulle vara att föredra framför ett pacifistiskt och passivt, måhända egocentriskt perspektiv? Men så kan man ju inte tänka... för då benämns man fatalist och det går icke! Ja, hur jag än vänder på saken så hamnar vi i dilemmat och den stora frågan; vad är lycka? Den yttersta konsekvensen borde vara att föra en god dialog med sitt samvete, alltså att knyta an på ett personligt plan. Jag tror nämligen likt John Rawls, utilitarismens störste kritiker, att så länge som människan känner att hon kan ta eget ansvar och att hon därigenom kan påverka sitt eget liv även kommer att fatta rätt beslut, något som gagnar såväl dig själv som alla omkring. Jag återkommer alltid till den maxim som har präglat alla kulturer och som dessvärre även har utnyttjats i olika matktsyften, nämligen att man skall behandla sin omvärld på det sätt som man vill att omvärlden skall behandla dig själv. Ganska enkelt ändå. Och så oändligt svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar