Ett kliv framåt, tre steg tillbaka. Det är mitt livs melodi. Jag undrar när orken kommer att tryta och när jag vänder mig om och säger... jaha, det var väl det jag trodde... lägger ner garden och stannar kvar där. Jag hoppas aldrig, aldrig att jag lägger ner min garde, aldrig att jag låter omvärlden med vinnarpretentioner ta över och grusa och förstöra mina naiva ideal. Låt mig få vara den jag är ämnad att vara. Vi kan inte låtsas vara stöpta i en och samma form, hur mycket samhället, industrin eller sociala institutioner än skulle vinna på det. Diversitet, olikhet, annorlundaskap och unicitet är slagord som får mig att säga; Jag har rätt att stå kvar, jag har rätt att stå emot, jag har rätt, trots allt. Jag vill inte vara konformativ, normal, förslöad och jasägare, en god konsument eller oproblematisk medborgare, väljare och medlöpare.
Idag är jag ledsen för att en dröm som jag härbärgerat under så lång tid äntligen såg ut att bli sann men som istället visade sig bära på ett ruttet innandöme. Samtidigt är jag glad, glad över att jag har fina vänner som stöttar och finns till. Lycklig över att vara jag, lycklig över att veta att vad som än händer så kommer jag alltid att landa på fötterna. Fy fan vad jag är bortskämd! fyy skäms på mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar