det är torsdag och jag har fått tvättmaskinens alla filter (hoppas, hoppas) rensade av tösens pappa, som var här på blixtvisit igår kväll. Eftersom tvättmaskinen inte ville pumpa in vatten trots att det sedvanliga vattenfiltret var rensat, fick jag köra tre mil till vännen P för att kunna tvätta den tvätt som hade havererat, men fick mig samtidigt en fin promenad och en hel del gott från sambruket med mig hem. Bl.a en hel back utrensade lökar som jag gjorde en löksoppa på under eftermiddagen. Det blev en hel del rensning ute på gräsmattan och efter fem fulla bunkar material till komposten kunde jag fylla den stora gjutjärnsgrytan med tunnskurna lökringar. Efter ytterligare tre timmar var soppan färdig för att brynas, lökarna visade sig innehålla väldigt mycket vatten, och efter ytterligare 30 minuter kokning i kryddad buljong äntligen klar att ätas ihop med de nybakta bullarna. Den är väldigt god, den franska löksoppan, men den tar tid och sen luktar torpet lök så idag blir det vädring och uppvärmning från grunden.
Torpet har under veckan fått en tidsenlig uppdatering i form av en ny kylfrys som till skillnad från den gamla är tyst och snäll och låter mig sova lugnt utan avbrott. Rasslet kommer från de bunkar och pryttlar som måste så uppe på kylskåpet eftersom det saknas plats någon annanstans. Alla ytor måste tas tillvara på ett litet torp, så enbart de mest behövliga föremålen får plats här, och så de vackraste såklart... ofta utgör dessa gemensam sak, men som antikexpert har det blivit en hel del saker utöver de mer praktiska, det måste tillstås. Paret lockurnor av slipad irländsk kristall, t.ex, som jag fyndade på nätauktion i somras och övertalade mig själv att de skulle bli en fin present till vännen som fyller jämnt i vinter. Nu står de så fint på hyllan i sovrummet under den praktiska älgtrofén från 1973 som jag använder som trostork och två inramade LP-skivor med kinky motiv. De gör sig så fint ihop där, på något sätt, och är det sista jag ser innan jag släcker den lilla röda boudoirlampan för natten. Mitt rum är fullt av saker, minnen och vackra ting. På golvet ligger en tjock guldafghan, väggarna är klädda med alla sorters bilder och t.o.m dörrarna har fått prydnader i form av teckningar som jag har fått i olika presenter av tösen. Det finns väl inget tema direkt, utan det jag ser är det jag gillar och det jag gillar brukar vara litet extravagant. Kanske föremålen på mitt lilla rum utgör en skön kontrast till mitt liv i övrigt, eller så talar de om för den som kommer in där, att torpinnan egentligen är en rätt flamsig typ. Eller så lider jag bara av vanlig horror vacui. På det nedre bokhyllsplanet, under samlingen av kinesiskt porslin, står mina naturböcker. Lyriken och romanerna står tillsammans med faktaböckerna i storstugan. Jag tror att jag tyckte det var praktiskt en gång, för under sommaren går de snabbare att dra fram när man kommer in från trädgården, och det är viktigt när man upptäcker en fjäril, fågel, trollslända eller en liten växt som man inte känner igen. Jag är allt litet praktiskt lagd ändå.
Den gamla kylen hade som sagt en tendens att låta väldigt mycket och ofta, och den nya sväljer mer än den gamla och är mycket energisnål men eftersom klumpen väger 85 kilo hade jag kontaktat grannen A för att komma till undsättning, men hans hjälp behövdes inte, utan vi tog ett snack om grannsaker istället, som lammkött, Bolmentunnlar och inbrott. Tisdagsvädret var snällt, så P och jag kunde montera om dörrarna till kylen utomhus, där det finns obegränsat med utrymme. Kyldörrarna vill jag ha vänsterhängda så att jag slipper hämta mjölken från sovrummet och sedan gå runt murstocken tillbaka till köket - den planen är ytterligare ett utslag av mina praktiska sidor.
Den gamla kylen och frysen som hade varit tvådelad, hade i det närmast obefintliga mellanrummet huserat en mus som haft sitt skafferi där en gång. Här låg nu en salig blandning av julnötter, något som såg ut som gammal smulig choklad och en mängd knäckebrödssmulor som nog hade lagrats där fram tills honkatten flyttade in förra året. Resterna drog mig till minnes hur det kunde låta uppe på vinden och utmed väggen till sovrummet, där vinrankan klänger. Ljudet av snabba tassar och av ettrigt gnagande på trä och annat, mer oroande material, är nu ett minne blott. Honkatten brukar efter frukosten gå ut och fånga sig ett par gnagare ute i färskskafferiet utanför, medan hanen lojt ligger kvar och inväntar att hon ska kalla på honom. Hon jagar mer än hon orkar äta och så tror jag att hon tycker litet synd om honom, han är allt litet bakom flötet, men snäll, så hon ropar och matar honom som om han vore en unge - och ger honom en hurring ibland om han är för påfrestande - som ersättning. Han verkar nöjd med upplägget.
Takhöjden under bjälkarna är lägre än kylens hela höjd, och köket är trångt, så vi fick baxa in klumpen långsamt mellan skåp och hyllor och dessförinnan plocka bort de väggfasta möbler som stod i vägen, kapa skivor och plocka bort onödiga golvsocklar av hopplockat restmaterial. Stackars torp, vad det har blivit skymfat! Inte bara av dåligt byggmaterial, utan innehållet, vad det har fått se och höra och utstå av mänskligt lidande. Jag ska se till att mina resterande år här blir tillfyllest för att åtgärda det som stugan har fått utstå. Att inte ha välfylld plånbok kan ha sina fördelar och särskilt om man bor i ett torp, man skyndar långsamt och tänker efter före, flera gånger. Tyvärr kan jag säga att stressituationer som uppstår med jämna mellanrum gör att man ofta handlar med fel del av hjärnan, så att ha ont om pengar kan å ena sidan föra med sig att stressen ökar men å andra hand gör det att man inte gör några drastiska åtgärder...
Jag har nu bestämt mig för att inte återvända till arbetsplatsen. Avvaktar i nuläget ett utkast från fackjuristen som skulle ha varit klart redan förra veckan, men jag ska ta det med ro. Blir det inga förhandlingar ska jag inte öda mer av min kraft på saken. Min kära kollega A-L kanske startar upp en filial, och då är jag gärna med henne, tills dess skall jag vila och tänka och bara vara mamma. Kanske jag sätter mig ner och skriver igen? det som försvann med datorerna för två år sedan kanske går att återskapa i minnet, om jag skrapar försiktigt. Att kunna skriva av sig har en lugnande inverkan på mig, som jag berättade för den oerhört vänliga och förstående kuratorn på vårdcentralen, och jag känner faktiskt att livsandarna återvänder bara efter dessa flummiga rader. Någonstans bakom allt ytdamm finns jag kvar. Nu ska jag städa klart, vädra ut unkendoften, dricka ur dagens första kaffetår och gå ut i dimman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar