Lucia

aldrig förr har Lucia känts lika angelägen, aldrig förr lika avlägsen.  Och aldrig förr har informationssamhället känts lika svårhanterligt, nu när media slipper undan ansvar genom att publicera oredigerat material. Clickbait med hjälp av en känd persons namn är ingen direkt nyhet, men vart tog ansvaret för det publicerade ordet vägen? Just nu pågår en märklig medial debatt kring skänkandet och godhetens natur, där Ann Heberlein i förtrupp spyr galla över människors vilja att ge till den som har mindre. Hennes tes handlar om samma sak som jag en gång beskrev, skillnaden är dock väsentlig. Hon missar att handlingen är akut, att människor lider och att det finns ett större och mer skriande behov av gåvor i form av allmosor och brödsmulor idag än någonsin, och att skillnaden, mellan den som har möjlighet och den som saknar den, växer.

Den ursprungliga krönikan (som jag vägrar att länka till) beskriver den som ger tiggare pengar som hycklare, att givandet enbart handlar om en kallt beräknande transaktion, alltså ett sätt att öka sin egen självkänsla. Texten osar av förakt för den svage, av hat mot den som ger. Heberlein drar sig inte för att jämföra allmosan med den ögonbrynsfärgning som hon ändå måste förnya om ett par månader. Hon sparkar nedåt och hon får massor av påhejare. Massor. Heberlein, som förut skrivit både nyanserat och finkänsligt kring de romska tiggarna är idag fullkomligt ohämmad, men vem skall ställas till svars? Det är i min mening fullständigt oansvarigt av redaktionen att publicera texten, den borde ha gått tillbaka igen för att utvecklas. Det är redaktionens uppgift. Som texten ser ut nu är den rent människofientlig, fullspäckad av grundlösa anekdoter - och därför journalistiskt ohederlig, och lockar till klick och länkning utan att tidningen behöver ställas ansvarig. Ann Heberlein försvarar sig i vanlig ordning på sin facebooksida, där hon menar att hon åter igen blivit falskeligen anklagad. Hon utlöser för tusende gången sin osynlighetsmantel i form av sin bipolära sjukdomsbild och diskussionen tar en ny vändning - för ve den som vågar nämna ordet narcissist i sammanhanget. Och det är synd om människorna.

Vi vet inget om andras inre motiv. Därför: se till handlingen.

Sam Carlqvist

Childhood's End - Pink Floyd