fläckfri

"Dull Afternoon" by Edward Gorey

simmade idag, det var en sådan där dag då ljuset silade in snett från sidan och jag kunde simma ostörd på egen bana intill fönsterna. Något släppte där, i vattnet. Något som jag har burit på under julledigheten och som har tryckt och kvävt. Varje simtag kändes genom kroppen, jag var ett med den och den var ett med vattnet, en längd, femton, fyrtio, femtiotre, 26°, hälften, knappt tio längder kvar. Tankar om inget, en begränsad tillvaro, fullständig kontroll. 

Julen har tagit slut, tösens pappa var här, klappar utdelades och det har tittats på film. Just nu ser vi the Fall på Netflix, huvudpersonen simmar. Perfekt, oklanderlig i fläckfria sidenblusar och höga klackar med ett hemligt förflutet och nattsvarta hemligheter. Serien är skapt av en man, regisserad av en man och ses av kvinnor och jag undrar... ska man behöva bära på ett hemligt förflutet för att vara normal, eller räcker det om en bryter ihop av vardagliga krav, vanliga måsten, eller för en bil som plötsligt dör efter att man har haft en blackout och därför har kört till fel simhall, på fel ort.
Tror inte det.

Är hemma, lyssnar på musik och väntar på en vän. Egentligen borde jag ha förberett middag, men jag förmår inte planera. Jag lyssnar på musik och flyter iväg en stund och njuter av en minut i taget. Ibland är det skönt att släppa taget och bara flyta med. Men konsekvenserna tär.


All Them Witches - Swallowed By The Sea