när skogen står utan löv kan man se de starka gamla stammarna vars bark och bygge är märkta av tiden och åldern. Jag ser knotiga skönheter, vridna och graciösa, förkrympta och knäckta, vissa dagar är det som att läsa poesi när man är ute och går. Mossa, mylla och skönt förfall ger karaktär åt vandringen, och naturen tycks mig nu skönare än någonsin och det är trösterikt att se hur de gamla stolta stammarna ger plats, näring och skydd. Det händer ofta att jag blir rörd av tanken på hur tiden kan läka även det största brott och även en gigant visar respekt och ödmjukhet. Vissa träd står fullständigt raka, trots att de är ihåliga och fullkomligt genomborrade av insekter eller svampar, andra träd lutar sig vänskapligt mot varandra, de står där så vackert tillsammans i väder och vind och delar på allt, medan vissa träd tycks ha blivit plötsligt och abrupt överrumplade, och likt Ikaros bestraffade i sin grandiosa färd mot solen.
Det slår mig att jag skulle kunna gå samma runda om och om igen, utan att tröttna en enda sekund. För varje gång ser jag något nytt, det kan vara olika väder eller ljusförhållanden eller så beror intrycken på de tankar som jag för tillfället går omkring med. Naturen ger mig mening och förklarar för mig sammanhang och orsakssamband, jag får distans till både mig själv och andra och jag lär mig att tiden är det enda jag har som är värt att ta tillvara på. Inget är för evigt, och väl är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar