att ta tjuren vid hornen

att ta tjuren vid hornen är nog inte min starka sida just nu, men jag utmanar mig själv varje dag. Utmaningen kan bestå i något så simpelt som ett telefonsamtal till en myndighet, eller ett inköp och något författat som inte inbegriper lustkänslor. Just lusten till att göra saker är viktigare än någonsin och ibland är den svår att finna. Idag skiner solen och det är en bra utgångspunkt för litet extra energi, särskilt om man har fått en mancold ovanpå alltsammans. Jag nyser så att jag blir hes och jag fabulerar om hur näsan far av i tryckvågen och slutligen klistrar sig vid väggen mitt emot. Sant. Den där jämförelsen mellan mancold och föda barn är inte så långsökt som vissa tycks tro, särskilt inte om man faktiskt har fött barn en gång. Det är synd om människorna, men mest synd är det om mig just nu.

Igår ägnade jag ett par febriga timmar åt att göra trädgården litet fin. Jag var utled på röran i rabatterna och tog klåfingrigt nog itu med att städa och klippa bort blomrester och löv, konsekvensen blev att jag låg och grubblade över de stackars kalla rosorna under natten. Grubbel överhuvud taget är trist, just inatt ägnade jag mig åt mycket sådant, även andra saker än just rosorna, och kan väl säga att jag inte fungerar särskilt bra idag av den anledningen. Tankar far kors och tvärs, orosmoment poppar upp som gubben i lådan och jag har dåligt samvete för än det ena, än det andra. Det har blivit i det närmaste omöjligt att lösa problem sedan jag gick in i väggen igen, svårare och svårare tycks det mig, men som väl är har ändå nätterna blivit mycket bättre sedan jag slipper skallret från den gamla kylfrysen, och grubbelnätterna har reducerats till ett fåtal per vecka. Det går framåt, om än i snigelfart och trots envisa käppar i hjulen.

Man kan inte sätta sig i karantän, hur mycket jag än skulle vilja. Igår kväll ägnade jag litet tid åt världsfrånvänd googling på venetianska lyxhotell, jag ville pigga upp mig med litet flärd, men resultatet blev dessvärre det omvända. Jag kom att tänka på pengar. Can't live with them, nor without them. Just nu är likviditet ett överhängande problem i livet, trots alla försiktighetsåtgärder och brandväggar. Plötsligt upptäcker man att det inte går att skära ner på mer, och så kommer paniken. Och grubblerierna. Tacka vet jag löv och rosenrabatter, sådant kan jag åtgärda redan nästa dag.

Tack vare solen gjorde jag det där jobbiga samtalet och tidsbokningen, och kicken gav energi åt att gå ut igen och ägna mig åt att kratta tillbaka löv över rosenrabatterna. Sen firade jag segern över Sisyfos med en kopp kaffe, utomhus. Under pergolan, min favoritplats i världen, ställde jag bänken från det stora varuhuset som har fått en fin patina av regn och rusk efter ett års utevistelse. Jag blev dock snart kall om baken, det är ändå slutet på november, och den flagnade ytan av lackrester som klistrade sig fast på jeansen signalerade att det var dags att återvända in i stugvärmen igen.

Litet nöjdare nu. Att rucka på en tjur är inte alls enkelt, men med solenergidriven jädraranamma går det att bryta moment 22, om så momentant.