med kristallklar blick

Steve McCurry

jag vaknar med en varm känsla i kroppen, och när jag ligger kvar där under det varma duntäcket, i det mjuka morgondiset som silar in genom gliporna mellan gardinerna, dyker bilder upp för mitt inre. Foton som jag vet att jag vill ta, projekt som jag redan har i pipeline och som hjärnan om natten har processat till något underbart och självklart. Heureka! Hjärnans små grå behövde lugnet, en enda skön natts sömn utan att ha klockan inställd för väckning har på ett närmast mirakulöst vis åstadkommit kristallklara bilder för mitt inre och skissat på något som nästan framstår som en färdig plan. Vad kan det ha varit, sju år sedan sist?

I natt kom jag också till insikt om hur jag har utvecklats som bildskapare under de senaste åren, jag inser nu att jag har djupnat stilistiskt och fått ett eget språk. Den melankoli som jag ständigt bär med mig syns i allt jag gör och har blivit ett raster, ett kuddvar, som alla mina bilder vilar på. Ibland sker något oförutsägbart och det är då dagens särskilda stämning kommer upp. Oftast handlar det om svart humor, leda, ångest, kärlek, ömhet och längtan, känslor som lägger sig ovanpå rastret, likt garnityr på en tårta. Saker som skaver ger nödvändig skevhet åt stämningen så att den aldrig når fullständig balans. Finns det något tristare än fullständig balans? jag tror inte det.
Jag omger mig med miljöer som stämmer överens med min egen natur, omgivningarna är medvetet valda för tillfället, liksom vädret och utrustningen. Det som ibland kallas för intuition och reflexmässig instinkt handlar alltid främst om erfarenhet. Med tiden har jag lärt mig vad som botar mig, och beger mig dit till platsen som ger mig det jag är i behöv av för tillfället. Alltsamman är sådant som ingår i det kreativa arbetet, själva bildögonblicket, klicket, summerar på så vis ett helt livs processande, tänkande, och ett enormt urval av känslor.

För mig har svårigheten alltid varit att ta porträtt, jag har inte velat inkräkta på människors integritet eller vara närgången. Foto gör det, förstår du. Det ligger mycket mer än skrock i den gamla skrönan om infödingens rädsla för att förlora själen vid avbildning. Ansikten exploateras ofta i fotografier, kanske mer än någonsin idag, och ytan ställs i fokus. Det är ofta jag ställer mig frågan om bilden åldras med grace och värdighet om några år.

Det svåraste med bilder är att göra dem eviga, tidlösa, själsliga och allmänna, den kampen förs ständigt  i mitt inre eftersom jag annars tycker ytterst illa om universalism, essentialism och objektivism. Dagens extremt individualiserade tankevärld behöver ett avbräck istället, vågskålen har tippat över och behöver balans i form av hållbarhet, gemenskap, enande och läkande. Vi behöver känna igen oss hos varandra igen, i det som gör oss mänskliga. Därför måste vi ställa oss frågan: Vad gör oss mänskliga?

Det är svårt att gestalta något över huvud taget utan att objektifiera. Vi tenderar alltid att läsa in oss själv i det vi avbildar och det blir ofta väldigt tråkiga bilder, antingen sockersöta och klistrigt inställsamma, eller tillrättalagda och utan magi. Att se det unika och låta det få vara just unikt ställer helt andra krav, den som gestaltar måste vara ödmjuk, lyhörd, nyfiken och sätta sig själv i periferin - alltså långt ifrån det självcentrerade geniideal som har varit förhärskande under alldeles för lång tid.

Men nu vet jag hur jag ska gå vidare för att ta porträtt i alla fall. Jag vet åtminstone precis hur resultatet ska se ut, och sen får vi se hur det artar sig. Men jag har en plan!