Berlin och östtyskland t/r

jag har en ängel som vakar över mig, något är det med mig och min familj, ändå. Morfar kallades i familjen för Rasputin efter ett helt liv av våghalsigt leverne, plus kriget, då. Han blev avrättad och slängd i massgrav i Sibirien, lyckades ta sig tillbaka till bebyggelse där han fingerade en akut smittsam lungsjukdom genom att skära sig under nageln och skumma blodet i munnen. Vid det laget var kriget just över, och den marxistiske doktorn som visade sig komma från Düsseldorf, alltså samma stad som morfar själv, fattade sympati för människan bakom den slitna och hatade soldatfasaden och hjälpte honom att komma hem till Tyskland igen. En ska ha tur.

Vi har varit på bilresa i det gamla Östtyskland. Efter fyra dagars fotoonani på nyrustade och till oigenkännlighet gentrifierade orter som Stralsund, Güstrow och Quedlinburg, beslutade vi oss för att kröna vår tripp med öststatsnostalgi i Berlin. För det är i städerna som människor har kraft att bevara sådant som även kan ses som skavande och slitet. Vi hade av liknande, nostalgiska, skäl lika gärna kunnat stanna vid Gedächtniskirche och Breitschiedplats, eftersom det var där jag för första gången satte min fot på Berlinsk mark. Det var under en klassresa med gymnasieklassen 1984, alltså fem år innan muren föll. Platsen med sin utbombade kyrkoruin är en levande symbol för andra världskrigets fasor och förstörelse, kanske det var just därför den där mannen valde att med en kapad lastbil för full maskin köra in i firande och julglada människor på Christmarkt, kvällen den 19 december? Kanske inte. Vi befann oss på andra sidan Tiegarten efter en lång promenad runt östra delarna och visste inget förrän vi kommit tillbaka till hotellet och öppnade Facebook. Overkligt. Att befinna sig så nära och veta mindre än datahäcklarna. Skyddet av en datorskärmen tog udden av paniken och det tog mig tre dagar att inse vilken oerhörd tur vi har haft. Morfar skulle le igenkännande i sin himmel.

Jag ställer mig frågor, försöker balansera njutbara minnen med allvaret, tar in och sållar nyheter, så många som möjligt och från så många kanaler det är möjligt. Jag vill se människor av kött och blod bakom rapporterna och drar mig in i mitt skal när jag känner doften av maktmetodik och NATO-propaganda. Taggarna ut. Vi matas med påståenden och hetsas att tycka. Vart tog neutralitetsidealet vägen? När informationsflödet tar över blir det för mycket, vi blir avtrubbade, missar proportioner och beskyller varandra för vaghet, dumhet. Vi ska skämmas. Vi krackelerar.

Berlin är likt alla större väststäder en segregerad stad, det som byggs åt makten sker i megalomanisk skala medan förorterna dras med fördomar om smuts och enfald. Riksdagshus och handelsfora tornar upp sig framför våra fötter, de står likt ointagliga borgar av gråsten och skall ses från ovan. Pulsådrar av välregisserade vägnät ser till att enda vägen in är med chaufför. Till fots är du en dvärg, en myra, en kugge...

Så vi skyndade vidare in mot Mitte för att finna kvarter som bejakar ett mänskligare perspektiv, med hus av humanare proportioner, och i takt med att mörkret föll var det som om husen plötsligt fick liv, inifrån. De upplysta caféerna, barerna och butikerna överglänste varandra i utlovat gemyt, och när vi blev hungriga valde vi en plats med flätade korgar och handtextade skyltar som skvallrade om omsorgen av ekologi, rättvisa och hantverkstraditioner. Inte heller Berlin har gått fri från hipstergenerationens klåfingriga annektering av Goda Värden.

Precis som i Stockholm har natur ersatts av bilden av naturlighet och människor värderas efter innehållet i deras plånböcker. Jag märker hur mycket jag saknar det gråa, trista och skamfilade Östtyskland som fanns här för bara nio år sedan. I Kreutzberg hittar jag ett annekterat hus, men det tycks stå där mer som en museal påminnelse än ett ställningstagande. Grannhuset, som är sobert mattsvart, signalerar marknadsvärde och edginess. För nio år sedan fanns det här ännu utrymme för fantasi och mänskliga öden och kanske t.o.m. drömmar för en invandrad tunisier med ett trasigt förflutet. Nu? jag vet verkligen inte. Jag får helt enkelt återvända igen och avgöra saken utifrån fler dagar än en.

Hade det inte varit för mitt kapitalstarka resesällskap skulle resan inte vara lika njutbar, åtminstone inte lika rik på öl, korv och goda middagar med tyskt vin. För bortom alla trista tankar dröjer riktigt vackra minnen kvar, såklart, och jag tycker ändå att det är fantastiskt roligt med en resa till Schlaraffenland - inte minst på grund av den otroliga arkitekturen och alla ansträngningar för att återupprätta en historisk korrekt bild av en tysk medeltida stad med lång historia, utan även för att anknyta till en stor del av min egen kultursfär; den tysktalande. Dessvärre tycks det mig som om det forna öst har blivit reducerat till billig arbetskraft och raderat som något skamligt och fult. Det är därför den något krumme och medelålders museivakten på slottet i Quedlinburg dröjer sig kvar i minnet. Hans uppgivna pauseringar, tystnader och suckar, var som koncentrerade redogörelser för hur livet ter sig för den vanliga människan efter kommunismens fall. Uppgivet, bortglömt och besegrat.

Electric Citizen - Beggar's Need