lördag 30 maj 2015

¡No pasarán!

kvinnor i kamp mot förtryck
jag har varit ute i lillstugan och kollat upp pärmen med domen från september förra året. 15.000 SEK fick jag i sveda och värk plus 500 SEK i domstolsutlägg, plus 50% av den summa som förstördes i mitt hem medan jag låg medvetslös. Undrar vad han kostat samhället idag, med tanke på rättsväsende, utbildning och övervakning, för att inte tala om vad han har kostat i mänskligt lidande. Själv får jag inte ens samtalsterapi.

Jag mår fortfarande väldigt dåligt och undrar ibland om jag någonsin kommer ur detta inferno. Träffade en "vän" från hemorten på grannkommunens musikfestival idag. Han skulle själv medverka och vi pratade litet innan uppträdandet. Han känner till det som har hänt, men är vän och umgås med N som lägligt flyttade till Örkelljunga för att passa sin mammas kåk medan hon var bortrest. Chocken. Jag fick reda på detta av honom själv, i ett triumferande meddelande innan jag hade hunnit blockera honom. Dessutom skulle han få sin villkorliga dom, en utbildning i hanterande av ilska, gjord i samma stad som jag själv arbetade, under samma dag dessutom. Ingen meddelande mig från myndigheterna. Han hade inte fått fängelsestraff så därför betraktas han som fri. Jag? jag måste finna mig i detta, sådan är lagen.

En annan av "vännerna" påstod vid ett tillfälle att jag skulle ha uppviglat N mamma mot honom och tyckte att jag borde fattat bättre efter första gången N varit otäck, att det var mitt eget fel när jag gick tillbaka. Jag kallades hatisk, bland flera uttryck som skulle få mig att förstå att jag skulle vara tyst. Detta meddelades mig kort efter misshandeln. Helt grundlöst, alldeles onödigt. Att slå på den som ligger är inte bara elakt utan fegt, sådant gör man inte bara.

Endast en av våra gemensamma vänner har självmant plockat bort förövaren från facebook efter att personen förstått vad som hänt.

Min egen mamma tycker det är besvärligt och har undvikit kontakt med mig och dottern sedan september och domen förra året. Jag har förstått att det i princip handlar om rädsla för en social repression, att livet bland människor skulle bli för svårhanterligt om dottern visar sig ha varit i klammeri med rättvisan. Oavsett på vilken sida hon står. Flickor får skylla sig själv, ingen rök utan eld, sådana visor. Jo, jag vet, det låter otroligt men jag vet att sådant existerar. I en socialgrupp som den min mamma anser sig befinna sig är det inte alls ovanligt.

Jag får ofta höra hur synd det är om en person i min banemans situation, att det är viktigt att han skall få en chans, kunna göra sig hörd och känna sig normal. Få njuta av vänskap och gemenskap. Få ett jobb, kunna resa och vara som folk. Men inget om hur den som har blivit utsatt ska klara av sitt liv. För det förväntas den utsatta själv ordna. Redan under rättegången fick jag se till att infinna mig för egen maskin, och sedan se till att domen efterföljdes. Eftersom jag själv har haft med kronofogden att göra såg jag till att N fick chansen att betala och slippa bli av med sitt hem, som är beläget i Värmland, ett fysiskt avstånd som var viktigt för mig att bibehålla. Att han kort därefter ändå beslutade att flytta och bo enbart tre mil härifrån gjorde att min historia djupnade, mörknade. Det kapitlet kom att handla om en svartsjuk stalker som skickat hot via olika media, idag utgör detta en latent hotbild i mitt liv. Så jag tog kontakt och då visade det sig att han hade pengarna och kunde kvittera ut domen. En inbetalning bara och så var hans samvete vitt som snö.

Själv lever jag ett liv i ruinerna efter slaget, på golvet i mitt sovrum finns ett djupt jack där datorskärmen fastnade, bara fyra cm från min fot. Och fönstrets djupa märke, där som han fått  kämpa för att få loss skärmen för att kunna fortsätta slå. Mot mig, mina ägodelar, mitt liv.

Så därför har jag idag beslutat mig för att sluta vara den lilla dumma, snälla flickan om så bara för en dag, för även jag har en röst och en berättelse som skall förtäljas. Även jag.

¡No Pasarán!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar