kompensation

så var hela lilla familjen samlad igen, vi har just ätit en god söndagmiddag och T, som har haft vännen hemma på besök, är nöjd och säkert litet lättad med. Jag är också nöjd, även om vädret hade kunnat vara mer stabilt så att jag hade kunnat lämna dem ensamma en längre stund än det tog att köra och handla, och putsa samt marinera lammsteken. Nå, det finns mycket en hade kunnat göra annorlunda, men ytan vi bor på är inte en av dem. (Undrar varför jag alltid måste dra upp min trångboddhet, när det egentligen är vad jag är mest stolt över i mitt boendeval, det är som om jag måste rättfärdiga mig för omvärlden, ursäkta mig, jag slutar genast med det.)

Under en kort stund mellan regnskurarna och de vassa vindpustarna kunde jag sitta ute i trädgården och läsa. De två återstående hönorna hade lagt fem ägg idag, rabatterna är ganska snygga och jag har förlikat mig med att jag ändå klippte gräsmattan, trots att jag var så nöjd med hur det såg ut innan. Maskros, veronika, tusensköna, margeriter, kirs, mossa; R.I.P. För det är svårt att dra en klippare över högt, vått gräs. Jag vänjer mig vid svenssonmattan, den växer snart upp igen.

Nu är det en av de böcker en tjej som jag borde ha läst för mycket längesedan som gäller. Det finns åtskilliga sådana böcker som fortfarande står där olästa i hyllan och väntar. Jag brukar inte kalla mig för hamster eller samlare, men råkar jag på en bokaffär blir jag lätt knäsvag och får noga passa både plånbok och framtidsplaner och jag tror faktiskt att jag för närvarande äger åtminstone tjugo olästa romaner, avhandlingar eller faktaböcker, så den som inte tror att jag har några görbara framtidsplaner fick tji. Det jobbiga är ändå att det bland dessa olästa alster även finns flera såkallade klassiker, som exempelvis "Stjärnor utan svindel" som jag nu äntligen har åtagit mig. Kanhända att det beror på min rädsla för mainstream, att jag har valt bort den, för liksom i så många andra fall har jag tyckt det onödigt att gilla sådant som andra gillar. Jag har kompenserat bristen på svenska författare genom att läsa tyska, franska, latinamerikanska amerikanska och japanska författare - som jag är mycket förtjust i - istället. Kalla mig gärna för snobb, men jag kan inte med att läsa om sådant jag redan känner till, det tråkar ut mig; som svenska samtal kring samhällsproblem och relationer, vad är det i det stora hela, liksom?

Louise Boije af Gennäs skriver med ett lätt språk, det känns ibland som om hon författat ett filmmanus, för scener är minutiöst återgivna och jag undrar om en människa verkligen hinner registrera allt det hon beskriver. Detta irriterar mig faktiskt en smula, och läsningen känns ungefär som att titta på bilden av det gråtande barnet, inget lämnas åt fantasin. Nå, nu har jag inte kommit tillräckligt långt för att lägga den åt sidan än och hennes kärleksförklaring i prologen gav mig verkligen mersmak. Hoppas att boken anknyter i den stilen. Framtiden får utvisa.

Men nu ska jag fortsätta läppja på en alldeles utmärkt japansk whisky medan jag slötittar på en fullständigt outhärdlig version av Godzilla från 2014. Det ena får kompensera för det andra, för så ser livet ut.

PJ Harvey - A Perfect Day Elise
Courtney Barnett - Pedestrian at Best