torsdag 28 maj 2015

Cressida

Proserpina av Gianlorenzo Bernini
...är förutom namnet på ett fantastiskt bra brittiskt band (mäh, vaf.! skrev svenskt band först och lät det stå en hel natt) även en återkommande fiktiv, kvinnlig romanfigur. Cressida, Chryseis eller Chriseyde som hon även heter i rollen som la femme fatale blev en uppskattad romanfigur under renässansen då man gärna betonade hennes falskhet och oförmåga att älska på djupet. Cressida figurerar bl.a. hos storheter som William Shakespeare, Geoffrey Chaucer, Boccaccio och Robert Henryson och har därmed befästs i våra kulturella medvetanden som en evig form av kvinnlighet.

Berättelsen om den fala Cressida härstammar från den klassiska, grekiska mytologin och är en saga om prinsessan Kassandra som tidigast är upptecknad av Aischylos på 400-talet f Kr och hos Homeros stora krigsepos Iliaden. Här får Kassandra en gudomlig sierskegåva av guden Apollo i utbyte mot sex -  på klassiskt manér - men eftersom hon avvisar sexguden tycker han att hon svikit löftet, så han spottar henne i munnen och förbannar henne på så vis så att hon aldrig någonsin mer blir betrodd. Ja, så går det när man står upp mot en pilsk gud. Resultatet får sedan svåra konsekvenser för Trojanerna, för när Kassandra ska varna för den trojanska hästen blir hon inte betrodd utan betraktas som galen och undergången är ett faktum.

Låt oss fundera på hur detta kunde se ut i teorin.
De fyra klassiska, grekiska hjältedygderna Tålamod "Sophrosyne", Försiktighet "Fronesis", Mod "Andreia" och Rättvisa "Dikaiosyne" tillhör underförstått enbart män. En kvinna ansågs inte äga mänsklig tankeverksamhet (= manlig, eftersom hon enbart sågs som ett kärl för alstring av barn och därför inte human) och ansågs inte heller besitta några känslor, därför kunde du (om du var man) gladeligen ta en besegrad mans kvinna som sexslav i krigsbyte och således och efter behag fördela henne som en trofé mellan dina övriga hjältar i vinnarlaget. Och givetvis, oavsett om det handlade om en syster, hustru eller dotter till någon i förlorarlagets team, var det av högsta vikt att hålla på dygden, för utan den var du inte värdig epitetet man och människa. Och dygd det erhåller du bäst i krig och blodiga fältslag.

Detta var nämligen precis vad som hände Kassandra. Och många fler kvinnor, berättas det. Proxena, Pentilesia, Briseis... kvinnor som blev så illa tilltygade efter en gruppvåldtäkter, deras ansikten så vanställda att de senare fick offras till gudarna (läs: mördas). Det enda vi moderna människor minns av historien om Kassandra är uttrycket Kassandrakomplex som har fått stå för någon som trots stor övertygelse måste finna sig ignorerad. Och det kan vi hålla med om.

Tarquinus och Lucretia av Titian
Under renässansen återupptogs de antika idealen som polerades upp till en ny skinande kunskapsmassa för att anpassas till samtiden. Renässansfurstarna blev därpå förebilden för barockens härskarideal och när 1800-talet inträder, särskilt under århundradets senare del, återupptas dessa gamla klassiska sanningar och omskrivs i sin klassiska skepnad som något oomkullrunkeligt och naturgivet. Att dygder var manliga var en självklarhet, det manliga könet besatt av naturens hävd och med Gud som förebild självklara fördelar. Det visste vi redan. Hur sexslavinnan Kassandra, som hade blivit brutalt överfallen och utnyttjad, med tiden har utvecklats till att bli Cressida; den känslokalla och skrupellösa manliga fällan, är en intressant betraktelse som Ebba Witt-Brattström gör i dagens debattinlägg om kulturmannen.

Än idag figurerar Kassandra/Cressida under epitetet Femme Fatale, Maneater eller She-wolf och vi älskar att gotta oss åt klassiska sanningar i romaner med henne som pikant krydda. En upprorisk kvinna är och förblir i männens våld en person som skall straffas, för hur vi än vänder och vrider på saken så är en kvinnlig uppenbarelse i mannens värld en gåva och en frestelse som bör skylla sig själv om hon råkar illa ut på grund av sina korta kjolar eller röda mun, sitt glada sätt och högljudda skratt.

Att påstå att flickor och kvinnor är inbjudande är en sanning med konsekvens. Någons konsekvens, om så denna någon är någon som saknar offentlig röst.

Kom ihåg att en bra historia alltid sker på någons bekostnad, det minsta en kan begära är ett litet erkännande. Särskilt från dig som diktat och nått framgång med hjälp av klassiska sanningar.


Lucretia av Bartolomeo Veneto

Dream City - Love under Control
Aynsley Dunbar/Peter Green - Stone Crazy
Groundshaker - Got those Blues

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar