tankar om våren

nu när vi är precis mitt emellan hägg och syrén känns det både härligt och litet vemodigt samtidigt. Jag vill stoppa tiden, innan allt har vuxit igen och skogen blivit sådär mörk och marken steril som den blir när fotosyntesen fått råda en stund. När jag har plockat bort vinterfönsterna och öppnat fönster och dörrar på vid gavel känns bostaden rymlig som en herrgård, trädgården är mitt vardagsrum och fåglarna min radio.

Jag läser igen, det har varit litet hipp som happ under våren med den saken; en bok om spanska gerillakriget. För ovanlighetens skull utspelar det sig i mitt älskade Andalucien och boken är författad av en kvinna. Väldigt välskriven, utan krusiduller, huvudpersonen är en elvaårig pojke och jag följer honom nyfiket, med hänsyn till kulturen, tiden och hans tankar, allt kretsar kring sådant som händer i hans vardag. Minns en annan bok jag läste av en spansk författare, men som gjorde mig oerhört irriterad. En advokat som hade skrivit om katedralbygget, allt var superlativt, huvudpersonen utan brister. En man förstås, som gärna uttalade sig om kvinnors tankar. Mansplaining. Undrar hur det skulle kallas om det är omvänt, som i min bok. Womanzing kanske (låter litet snarlikt womanizing, vilket får mig att tänka på saker som också har med vår att göra, på sätt och vis).

Plockade bort vinterfönster idag. I mitt sovrum blottades åter ett djupt ärr i fönsterbågen, från förra sommaren. Jacket har varit dolt under vintern och även om jag visste att det fanns där fick synen mig att sätta mig ner för en stund. I min nacke och bakom öronen finns liknande ärr, dock inte lika djupa som de som sitter i själen. Sådana ärr läker långsammare. Jag går på terapi igen, får tre gånger bekostade av skolan sedan jag bröt samman inför en klass. Själv har jag inte råd, så jag tackade ja.

Vid frågan om vad jag ska göra under ledigheten blir jag litet trött, som om den nödvändigtvis måste fyllas med saker. Våren är väl tillräcklig? Min är det i alla fall.