litet mer om trygghet

Winter is here

 Det har skett en drastisk ökning av ungdomars psykiska ohälsa på senare år, hiskeliga 33% enligt en ny rapport. Så unga barn som 10-åringar ordineras antidepressiva läkemedel idag och utredande läkare anser att det är en rimlig och bra metod. Rimlig? Det är så mycket som förblir oklart för mig. Varför ska medicinering ses som rimlig om ohälsan bland unga ökar, och varför hamnar barn i så tidig ålder i en situation som kräver tung medicinering som vi vet kommer att äventyra deras framtid och märka dem för resten av livet. Vad är det som får expertisen och myndigheterna att tro att en snabb medicinering är svaret, och varför frågar sig ingen om det verkligen inte finns några bättre alternativ?

Ångest och psykisk ohälsa ökar så lavinartat att det ses som en folksjukdom idag. Mängden sjukfall leder till att Försäkringskassan måste underkänna läkarkåren för att inte de statliga kostnaderna ska skena. Myndigheten kräver idag att bevisföringen måste vara stark för att vi inte skall riskera bidragsfusk och ökade kostnader för skattebetalarna. Detta med skatten har varit en stark fråga under valdebatten som har skapat tunga tidningsrubriker med följd att kraven på bevis har framställts som entydig. De åkommor där smärta och psykisk ohälsa är gällande saknar adekvat bevismaterial, och de som lider utan att det syns, hörs eller har en röntgenplåt som bevis, avslås ekonomisk hjälp utan vidare utredning.

Ponera att du har levt i skuggan av ett normalt liv sedan tio års ålder, och att du nu är tjugo år och förväntas ta ditt ansvar som vuxen, för att kunna bli lönsam och delta i arbetslinjen ända fram till pensionsåldern. Nog skulle detta bortfall gå att räkna på? Och visst borde det gå att räkna på den kostnad som även skolan måste ta, särskilt en skola utan befintliga kuratorer eller vårdpersonal. Nyligen fick en lärare med utmattningssyndrom rätt i domstol över försäkringskassan som hade avslagit hennes krav på förlängd sjukperiod med hänvisning till de svaga bevisen. Om fallet med lärarinnan blir prejudicerande för andra i samma eller liknande situation kommer staten i framtiden behöva stå för en mycket hög utgift. Med en mängd stämningar och rättsfall i sikte kunde det faktiskt likna rättsröta, nu skulle vi behöva peka ut orsakerna och vem som bär skulden. För en annan sak som inte gärna nämns är de särskilda och kända förhållanden som framkallar ohälsa. Allt som kan bevisas genom en stor mängd befintlig forskningsdata, fallstudier och ekonomiska kalkyler. Ändå talar ingen högt om varför. Varför?

Min humanioraskolade åsikt är att det beror på frågan. Varför är en frågeställning som kräver kunskap som inte är kvantifierbar, medan Hur ofta och Hur mycket går att kvantifiera. En myndighet med krav på sig att vara lönsam och rationell kommer aldrig att få dispens för en frågeställning som inte går att kvantifiera, eftersom politiska beslut som avgör deras agens utgår från en budget. Det är därför Försäkringskassan avslår expertutlåtanden från läkare när det gäller psykisk ohälsa, och det är även därför som tabletter ordineras istället för terapi. Sak samma gäller vid politiska beslut. En fråga som inte kan ge klara och entydiga svar är svårare att ge definitiva prognoser för, och är därmed omöjlig att kvantifiera och faller lätt vid sidan av, medan det som går att kalkylera, (det säger sig självt) är kvantifierbart och därmed enkelt att prioritera. Miljö- och klimatfrågor går inte lika lätt att kvantifiera som polis, militär, energi och omsorg, vilka alla har genomgått en hårt strukturerad modell kallad NPM sedan nittiotalet, och är därmed kvantifierbara idag. Det är därför barns- och ungas mående så enkelt kan kopplas ihop med brott och straff istället för till sin uppväxtmiljö.

Kravet på kvantifiering av områden där människan ska få plats är som att försöka trä in en manet i ett nålsöga. Litet kommer alltid igenom, men största delen kommer att bli väldigt kladdig och hamna utanför.

Är det inte hög tid att vi istället kollar på hur mycket staten har att vinna på att förebygga skador? Barn, oftast är det unga kvinnor som mår sämst i samhället idag, far mest illa och lyssnas på i mindre grad. Ger vi alla människor i samhället en rimlig chans och möjlighet att leva ett rimligt liv - med tanke på ungars mående särskilt föräldrar med barn, de bär idag en alldeles för tung ansvarsbörda och särskilt i de områden där staten har dragit sig tillbaka och sålt ut ansvaret till en kortsiktig lösning som enbart gynnar ägare och börsmarknader. Jag säger därför: inför medborgarlön. En återkommande, säkert pålitlig och månatlig grundplåt skulle drastiskt minska risken för fler utbrända föräldrar och fler förlorade barn, och i förlängningen bli avsevärt mycket billigare än alla plåster och bandage som behöves för att täcka över beslutsmisstagen. Det finns enorma mängder tvärvetenskaplig forskning som tyder på att en ekonomisk lösning är bäst både ur ett kort och ett långt perspektiv. Barn som far illa bär oftast sitt underläge av socioekonomiska skäl - vilket bara är ett nyord för samhällsklasser där högsta kasten blivit osynlig. Människohandel, droghandel, våldet på gatorna och i hemmen är en liten och bidragande del av hela den problematik kring människors mående som staten måste ta ansvar för. 

Jag säger det igen: inför medborgarlön.