Med smicker kommer man långt, med pengar kommer man längre, så ungefär skulle man kunna sammanfatta världsläget, men rubriken är ingen historisk braksensation eller kioskvältare. Machiavelli som var en skicklig manipulatör levde under boktryckarkonstens första år, han hade som enkelt knep att förstärka fåfänga och narcissism för att nå personlig framgång och boken Fursten används än idag. Med enkla tricks, som hämtade från skolgårdens intriger, förkastade han gängse etiska och moraliska regler och tyckte att samvetslöshet var enklaste vägen till det enda målet: makt. Fursten skulle nå makten genom att förleda och vilseleda andra och med hjälp av hemlighetsmakeri och intriger så split och rökridåer som inte gick att förutse. Lika oförutsägbar som en ställföreträdande Gud med andra ord, så som Guden var under tider av svält och farsoter.
Under tider när bildsymboliken är stark och ord kan spridas och missbrukas till sin motsats kan ingen bättre än en god manipulatör bedra folket. Machiavelli hade hamnat i onåd under ett politiskt maktskifte och för att slippa landsförvisning måste han göra avkall på sina tidigare värderingar. I det vakuum som uppstår vid plötsliga omkastade maktskiften är samhället ofta en grumlig plats där hopp och ränker kan smidas, det är väl dokumenterat och synliggjort på ett historiskt-politiskt plan men samma mekanismer existerar förstås även långt nere på personnivå.
Jag är gammal nog för att minnas de där tråkiga diabildskvällarna när man samlades för att titta på någons personliga reseupplevelser. Bilderna delades för en särskilt inbjuden publik och var i lika mån för att imponera som för att tända en gnista av hopp. I mörkret av ett levande ljus, en slurk öl med salta pinnar och litet stämningsfull bakgrundsmusik kunde ett tillsynes banalt bildminne från familjernas gemensamma fjälltur, eller ett för en utomstående oskyldigt besök på ett naturhistoriskt riksmuseum, kryddas med de mest obskyra undertoner. Vibrationerna från diabildsprojektorn kunde få enskilda att rysa av vällust och andra ville bara krypa ur skinnet, vilket var kvällens huvudsyfte. Bildvisningen var i första hand avsedd att roa fotografen själv, då främst genom att ge några i publiken dåligt samvete, få andra att känna sig underlägsna och ett utvalt fåtal att känna sig invigda. Att det underförstådda inte alltid var så subtilt ingick i spelet, eftersom subtilitet inte är manipulatörens arbetsredskap. En god manipulatör arbetar utifrån helt andra premisser och bejakar därmed ingen annan intelligens än sin egen, bryr sig inte om något annat än sin egen lycka och framgång, helt enkelt. Intrigerna som uppstod efter en sådan afton kunde bli grannskapets stora nöje och resulterade i ett avslutande samtalsämne i sängkammaren innan lampan släcktes. Ibland gick dock dramerna överstyr och familjer splittrades. Fait accompli.
Bild- och musikmanipulatören, gillestugskungen eller -drottningen har idag släppts lös från sitt svartmögeldoftande skymningsland och regerar nu överallt där det finns en bildskärm. Niccolò Machiavelli visste att det inte finns något starkare än en tänd förhoppning hos en fåfäng individ, men jag undrar ofta om han verkligen förstod vidden av vad för slags ande som skulle kunna släppas fri när flaskan gnuggades. Troligen icke. Han var ordens, inte handlingens man och kunde därmed avsvära sig allt ansvar.
Svante Pääbo som är paleogenetiker och årets nobelpristagare i medicin, är verkligen en handlingens man för att dra litet i den parallellen. Pääbo kan tänka sig att neandertalaren dog ut på grund av en genetisk brist på viljan att imponera på andra, parat med en stark trygghetskänsla. Neandertalaren flyttade inte runt och spred sina gener eller kultur och dog så småningom ut, säger Pääbo, medan den framfusigt vildhjärnige och fantasifulle Homo sapiens sapiens sakta men säkert tog över världen, driven av charm och nyfikenhet. Detta är förstås ett biologiskt svar på personframgångar, men även ur ett kulturellt perspektiv går det att förstå att arrogans är något som vi kan tänka oss att omge oss med för skojs skull men samtidigt helst vill undvika i en mycket nära relation. Pääbo beskrivs som en underbar person, charmig och rolig och driven av en lust att skapa en bättre värld ser han inga problem med att vara polyamorös, och hans arbetsplats präglas av öppna kontorslandskap där folk kan få lyssna, flika in och lämna efter behag. Jag respekterar hans framgångsrika visioner om hur människan bör fungera, men själv föredrar jag ett privatliv. Man är väl som Rhendalsbördig nästan neandertalare trots allt.
Christine Perfect - No Road Is The Right Road
DN: Svante Pääbos forskning är ingen triumfatorisk enmansshow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar