 |
| manegen är krattad |
Att skåda längs Bjäre- och Kullakusten en råkall dag i december kan vara en bister erfarenhet men det kan också bli den ljusaste upplevelsen på mycket länge. Om man står på en badbrygga där barn har lekt för bara ett halvår sedan kan man i decemberljuset få se en horisont som flimrar av tusentals och åter tusentals övervintrande änder. Och kikar man närmare på de flytande öarna mitt i bleket så kan man se att de består av tätt packade grupper av bergänder, alfåglar och gräsänder som hjälps åt för att hålla kylan stången. Visst kan man ta en kaffe nu också, men istället för en kanelbulle blir det en lussekatt. På en iskall brygga kan man träffa andra som kikar fågel, eller så står man bara där och njuter av den hisnande utsikten över ett hav som ser ut att ha stelnat som på ett fotografi av Hiroshi Sugimoto. Vid en av ett otal flikiga vikar som finns häromkring tar man sig en varm sopplunch ihop med en vilande knubbsäl, och har man då lika mycket tur som skicklighet kan man få se och höra hur fyra lappsparvar flyger över dig och landar på en tångruska i närheten. Det finns särskilt omvittnade skär där en toppskarvskoloni färgar stenen alldeles vit med guano, och på ett rev inte långt därifrån kan en sten plötsligt vakna till liv. Det visar sig vara en vintergästande skärsnäppa som flyger upp från strandkanten och landar fullt synlig framför dig så att du i lugn och ro kan få se på när den går och letar efter sandmask, bara tio meter från dina fötter. Och från basen av en brygga, där vassen växer hög, kan du höra den vackraste körsången av alla, storspovar! och så en trudelutt från en skäggmes till det, om du har tur.
Det är också tur att man har en vän med kunskap och tid, och en förbannad tur är det att vännen vill dela med sig också. För ingenting är självklart längre, kanske allra minst en onsdag i december.
 | |
| mitt livs första skånska skärsnäppa - på mobilhåll! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar