Hur står man ut som människa under 2000-talet. Går det att motsvara vår tids förväntningar och kan man ställa motkrav?
Det är svårt att leva i en tid när allt ska optimeras och utvecklas. När informationen du söker kräver att du först måste scrolla igenom ordfält av påståenden och tyckanden innan du når fram till någon form av sammanhang. Du märker inte ens att klickar och avvägar styr dina tankar, plötsligt väntar du på att en ny spännande bok eller ett par urpraktiska trädgårdsbyxor ska dimpa ner i brevlådan och du har totalt glömt bort vad det var du letade efter.
Jag tänker ibland på hur det måste ha känts för den vanliga människan efter berlinmurens fall. När de tidigare så välkända uttrycken, orden, vars innehåll du kunnat hantera med sådan ironisk finess och humor plötsligt beskrev sin motsats. När allt du visste och kunde ställdes på ända. För många blev det svårt att förlika sig med den världsordning vi kan kalla senkapitalismen om vi vill, eller marknadsliberalism om vi vill det. Skit samma om du frågar mig. Omvändningen var nog särskilt obegriplig för det stora flertalet äldre som hade lärt sig leva under en strikt regim där allt hade varit detaljreglerat. Övervakningssamhället hade skapat en nödvändig distans till makten. Ur det gemensamma hatet mot förtrycket kom en speciell sorts humoristisk jargong som skulle skapa slitstarka band och allianser människor emellan. Ibland kunde allianserna handla om simpla tjänster och gentjänster, ibland var de blodsband. Maktförakt föder vänskapsband, det är så man överlever på gatan. Det är också därför som maktelitens kadrar blir paranoida. Jag tänker på den mentala process som sker när en människas förhållanden vänds så fundamentalt. När ditt tidigare visserligen hårt reglerade men ändå begripliga liv släpps fritt på en oreglerad marknad och du måste ta personligt ansvar för minsta detalj. Från att söka jobb, skola, vård, omsorg, till vilken tandkräm eller mjölk du ska välja. Plötsligt är allt det som varit livets nödtorft märkt med olika prislappar och du förväntas protestera för att få din röst hörd, prioritera för att överleva. Ditt hem renoveras av hyresvärden och du finner dig oförmögen att betala, så du flyttar ut till en perifer kranskommun. Där är kollektivtrafiken avreglerad eftersom det inte varit lönsamt och du behöver köpa en begagnad bil för att kunna ta dig till arbetet, handla och hämta ungarna på dagis. Kärran kräver ständigt underhåll från en verkstad som ligger i en motsatt del av staden. Dina gamla kvarter och dina föräldrars med, rivs och ersätts av perfekta fasader med chica butikslokaler, italienska snabbkaféer, mäklarfirmor och flotta bankpalats. Och där som du och dina kollegor hade tjuvrökt under alla de otillåtna pauserna, står det nu en pretiös bilfirma intill en park med tuktade blomsterrabatter och bänkar som designats för att ingen ska kunna lägga sig ner.
Jag kan inte tänka mig något mindre erotiskt än ett utstuderat genomestetiserat liv. När allt slitet och bekant är nytt och blankt, och de nya hyresgästerna anmäler den sista ölkrogen och kvartersbageriet för att de har sådana högljudda och störande nattgäster. När hundarna och barnen rastas av betald personal i därtill avsedda rastgårdar. Och när allt du gör registreras av en ständigt påslagen kamera. Inne i sovrummet, ditt vardagsrum, i hallen och i köket. Är det för din säkerhets skull?
Göra inget kan vara det bästa man gör. Som Henry Miller sa.
Om vi stirrar på ideologier blir vi lätt blinda, det gäller även att granska narrativen. Det är ord och uttryck som visar inriktningen. Sett i ljuset av en grundlagsändring är en sådan attack mot demokratin direkt:
Men ibland är en simpel spade bara en simpel spade... Lawrence W. Britt 14 Charecteristics of fascism
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar