Hon såg ut genom fönstret. Utsikten som var en exakt ratio baserad på det gyllene snittet bestod av ett lätt kuperat landskap och havet som osynligt övergick i skyarna. Det var spänningen mellan elementen parat med den matematiska perfektionen som gjorde att hon hade valt platsen. Det hon såg nu var, liksom den ordning hon älskade att betrakta, något som aldrig skulle gå i vila, bli omodernt eller försvinna. Genom att se på när havet omärkligt övergick i himmel kunde hon känna hur alla knutar löstes upp och utsikten utlovade en ny dag, varje dag. Känslan av att stå inför en storslagen plan gjorde henne alltid euforisk, hon var en del av evigheten, andades den, kände den. Ibland hände det att utsiktens nedre del befolkades av pastoralt betande får och ibland fick hon se en ensam vandrare bland skocken. Att se hur de där märkliga vandrarna böjde sig ner, eller såg på något i kikaren och inte förstod att det är på håll som ett mästerverk skall ses, det var för henne ett att livets stora mysterium. Den listiga planen blev sannerligen fulländad ett stycke på avstånd. Hon brukade roa sig med att anteckna när en klappersten försvann ner i ryggsäcken, och anmälde det då till styrelsen för golfklubben där hon var livstids medlem sedan tre år tillbaka. Att leva här var som att befinna sig mitt i en skiftande duk av storslagna konstverk. Vid storm lät utsikten henne leva hos Rembrandt, vid dimma bredvid Turner, och när solen sken fram bodde hon under Tiepolos magnifika italienska takvalv. För att att nå hit hade hon kämpat, försakat mycket och arbetat hårt, men det var värt det. Allt slit hon lade ner under sin tid som börsmäklare och samtidigt avlade sin nationalekonomiska kandidatexamen Cum laude vid Harvard skulle ge avkastning. För sin första lön köpte hon sig ett par tvåcarat solitärer som hon nu bär i öronen till vardags. Kort därpå hade hon gift sig, och med sin mans goda efternamn togs åtskilliga uppdrag för storbanker världen över, fem barn hann det bli med honom innan han försvann med en kvinna lika ung som deras äldsta. Hon hade inte slutat arbeta för det, hjälp med det praktiska fanns alltid att få och precis som hon själv hade gjort skulle barnen finna sig själv i internatskolor världen över. Slutbudet hon hade lagt på villan blev den högsta noterade för området någonsin och hon hade så det räckte för en härlig pension och samtidigt säkrat för sina barns framtid. Allt slit för att skaffa sig ett fuck-offkapital gav henne friheten att välja var hon ville bo och vad hon ville göra under resten livet, precis som vem som helst kunde göra i landet, om de inte vore så lata.
Inga mörka moln i sikte alltså, förutom möjligen de som faktiskt tornade upp sig i horisonten. Det var svårt att tänka på annat, NATO-medlemskapet måste bli verklighet, kosta vad det kosta ville. Det var en fråga om överlevnad, om existensen. Tänk att inte kunna leva det liv man hade skapat ur så mycket möda. Sedan några veckor tillbaka hade tavlan antagit en dyster ton och hon hoppades nu att vädret skulle låta henne och caddien gå ner till golfgreenen, annars skulle det bli ytterligare en tämligen händelselös dag vid den uppvärmda infinitypoolen. Kostnaderna under energikrisen skulle staten täcka upp för, tack och lov. Det var skönt att veta att man ändå kunde leva ett tämligen normalt liv, trots det stackars Ukraina. Hon bad en bön för dem varje dag. Regnvädret som föll under sommaren hade skadat några av vännernas nybyggda villor i grannkommunen och händelsen skulle tvinga henne att resa till vinterresidenset i huvudstaden redan i augusti. Hon hade behövt något meningsfullt att göra där, särskilt som barnen hade börjat bli oroade för fallande bopriser och för försäkringsbolagens eviga tjat om att ständigt höja premierna. Dessutom började ett av hennes barnbarn att bli en alldaglig, trist och grå person, fullständigt visionslös och gnällig och helt utan den esprit som hon uppfostrats till vid Sigtuna. Hon hade alltid gett sina barn det bästa, berett vägen till rätt skolor och sett till att de fick tillgång till det kontaktnät som var så viktigt när man skulle ut i arbetslivet. Dotterdottern hade alltid varit litet udda, satte sig tidigt på tvären och uppförde sig väldigt märkligt, nästan pöbelaktigt. Det blev inte bättre av att hon sedan den tragiska händelsen skulle börja ställa opassande frågor. Man talar inte om familjära angelägenheter och allra minst med familjen, man tar sig ett glas eller en lugnande tablett, eller både och och om det skulle krävas, man går vidare. Sett ur familjens långa historia var ett självmord en petitess, hon skulle lära sig att vårda familjens goda namn och rykte så som vi alla hade gjort och se att svaghet rensas ut av naturen. Flickan kunde få en välgörenhetsgala att slockna bara genom sin uppoffrande uppsyn som bestod av lika mycket världssamvete som pålästa besserwisserideal. Och kläderna sen! Det var inga tyngre droger i bilden, tyvärr kunde hon tänka, för nog hade hon behövt litet avkopplande stimulantia emellanåt. Flickebarnets sinnesstämning var av ett slag som hon vare sig kunde planera eller hitta botemedel för. Hon hade sannerligen försökt att vara tillmötesgående genom att få in flickan på konstakademien där hon faktiskt verkade trivas, kanske litet för mycket för hennes tycke och smak. Det skulle aldrig bli någon verkstad av flickans år där, tvärtom tycktes hon bli alltmer negativt inställd till allt det som lät henne hållas och som faktiskt täckte över för hennes obotliga talanglöshet. Att förstöra sin framtid sådär, genom att hålla på med aktiviteter som bara ställde till det för hyggligt folk. Oavsett livsfas eller ej, litet tacksamhet hade faktiskt varit på sin plats. Hon hade själv varit tonåring, haft ett antal faser faktiskt, fast på hennes tid var det förstås Ibiza, Saint Tropez, och Puerto Banùs som gällde. Glamour! Stil! Man knullade med vem man ville och inte brydde man sig om vad föräldrarna tyckte. Det var ingen som brydde sig om något annat än att ha kul, det var fritt fram att ta för sig av allt vad livet gav, något annat vore slöseri. Det var faktiskt vår plikt, för utöver oss fanns det föga lika bildade skönandar som verkligen kunde se och uppskatta världens skönhet till fullo. Det fanns så mycket orättvisa fördomar om privilegier, de som yttrade sig var enbart fulla av avund, mindre intelligenta varelser kunde ha kul och ändå tjäna en slant på vägen. Snart skulle även dotterdottern inse var lojaliteten låg och besinna sig, det låg i hennes natur som sprungen ur en källa av historiens mest framgångsrika och intelligenta vinnare.
Vännerna ja, dåtiden låg visserligen bakom men de var alltid där och ställde upp för varandra när det knep. Nu hade hon allt styrelsearbete och ideellt arbete med, allt som hon hade åtagit sig, utöver sitt helhjärtade ekonomiska engagemang vid WHO, gjorde att det fanns verkligen inte tid över för bekymmer. Förutom det småsinta debaclet med bevattningstillståndet och de där löjeväckande protestaktionerna vid golfbanorna, där dotterdottern vid flera tillfällen hade ertappats, och hon hade varit tvungen att få ut henne ur det där gräsliga häktet innan det blev uppmärksammat av pressen så flöt livet på som det skulle. Litet ungdomligt bus kunde man ju stå ut med, det hörde till, men denna gråtrista syn på världen och oförmågan att se framtiden med tillförsikt var bara så fruktansvärt trist och espritlöst. Att aktivister alltid måste vara så ohyggligt fula, plufsiga och bleka, det var oförlåtligt. Det var säkert bara en övergående period i livet, allt skulle blåsa över, så snart hon fick fason på planerna på vallen som riskerade att störa både golflivet och vännernas utsikt så skulle hon få fart på flickan också. Hon hade tillsammans med mäklaren och arkitekten utarbetat en detaljerad plan som regeringskansliet hade lovat att ombesörja. Vallen skulle hamna på rätt sida om golfbanan och utan att kommunens skattebetalare skulle behöva bli lidande, det var viktigt. En av ministrarna skulle få bygglov på stiftelsens mark och ett utskott vid finansdepartementet skulle få förstahand till en fin liten lägenhet vid Karlaplan. Det var den typen av vänskapliga gentjänster som hon kunde ombesörja och som alltid hade fungerat. Att riksdagsvalet utföll som det gjorde var gott, för med fler vänner på kansliet kunde hon även i fortsättningen vara försäkrad om att kunna föra slagfärdiga resonemang och ligga steget före i beslutsordningen. Hon hade alltid varit noga med det, att ligga steget före utgjorde hennes styrka redan då hon var i yrket, och med sitt breda kontaktnät såg hon till att krossa allt motstånd. Hon var en vinnare, född av vinnare och det låg i hennes gener att vinna. Livet var till för att levas, regler till för att bändas, inget skulle få henne att hägnas in som ett dumt får. Och om det fanns något hon föraktade så var det otacksamma gnällspikar. Kunde de inte bara titta på fotbolls-VM och vara som folk. Var det för mycket begärt? Livet var ju ändå bara en fråga om prioriteringar.
 |
| Ulf Lundkvist |
David Ritschard - Sockenplan Revisited
Jonatan Unge - Må jag aldrig känna mig Quatarisk, Aftonbladet 26/11-22
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar