Spår

här har ett svin varit

 Ett mäktigt svavelgult ljus silar in. Genom en liten sexdelad fönsterruta syns en upplyst talgoxe putsa sig en stund, flyga iväg och komma tillbaka med ett litet hungrigt gäng. Bakom en kal lindhäck och på andra sidan av en liten krokig väg, lätt skymd av en grå rygg från en enskildvägskylt, skymtar dagens äventyr. Just nu pågår det jakt där men om man tar 266 och sen ytterligare 283 steg över öppet fält landar man vid Rönneås mest dolda sida. De snåriga djurstigarna intill vattnet är så tuffa att ingen vuxen man törs ta sig in där. Det är på motstående sida drevet går, där som skogen glesats ut leker en vuxen och två små enmeterspojkar viltvård i gula västar, jag ser i kikarsiktet att de inte ser mig. Så länge de går där kan jag förvissa mig om att ingen skjuter hitåt. Förhoppningsvis har tretaggaren inte vadat över.

Här på min sida ryms allt som har med livet att göra och det är inget för den veke, här blandas ömhet och lek med rå brutalitet. Rovfåglar bråkar om ett jaktbyte, dofter från ett stressat djur, högar av spillning och guano under en klen björk och det är färska blodspår i höstlöven. Jag hör en knall och en kula går genom tiden, passerar genom ett fönster och sprider glitter över matbord, stolar och golv. Hålet efter den förlupna kulan täcktes länge av en åttauddig stjärna av gaffatejp för att skydda mot kalldrag. Då var turen på min sida men bara några månader senare skulle nya märken uppstå och då var villebrådet jag. Minnet och slumpen, tur eller otur. Att ondska och dess motsats finns det har tiden så prosaiskt visat, men att tiden är så påtaglig, och att den är nödvändig för att ärr och sår ska kunna läka, det förstår bara den som har tagit sig genom och är förbi.

Vi går genom livet som hukande djur mellan skräck och sällsamt sköna upplevelser. Nu höjer sig en blek vintersol över alarna i sydöst och lyser över trädridån i norr. Med kopparglans av samma kulör som gärdsmygens lilla stjärt kläs alla kala grenar i galaskrud. Värmen från gårdagens brasa dröjer sig kvar, helgen kom till torpet med två olika sändebud och berättelserna handlade om dåtiden och framtiden. Likt andra djur bjuder även jag mitt liv och tid åt det okända. 

Så går solen i moln och skuggorna bleknar.

 

och här med

Villebråd - Agnieszka Holland efter en roman av Olga Tokarczuk, går att se på Drakenfilm.se