Det kalla ögat på Louisiana

Julius Bissier, Selbstbildnis eines Bildhauers, 1928

 I bokhyllan står bland andra böcker som jag inte har läst än en röd bok med vitt typsnitt som jag köpte för ca tjugo år sedan. Peter Weiss Motståndets estetik behandlar konstens motstånd mot fascismens förtryck under mellankrigstiden och skrevs mellan 1975-81. Den tyska konsten som formades under Weimarrepubliken hade då länge förbisetts, möjligen för att den var behängd med detaljer istället för att vara reducerad och minimalistisk, vilket var utmärkande för all stor konst efter kriget. Möjligen för att den är avbildande och kräver en aktiv blick från insidan för att riktigt förstås. Konsthistorieskrivning fram till åttiotalet skulle behandla form och färg, den fick inte tala om ett ställningstagande, allt sådant ansågs vara komprometterande. På sin höjd kunde berättelsen handla om sexuella preferenser, helst manliga, som ett arv efter surrealisterna, som egentligen behandlade samhälleliga problem med stora sociala konsekvenser. Sinnessjukdom, orättvisor, institutionaliserat våld och övergrepp. Och precis som med artonhundratalets detaljrika konst skulle den moderna, kalla och fotografiskt mekaniska blicken även misskreditera och underordna Den Nya Sakligheten, samt anpassa den till historieskrivningens snygga efterhandskonstruktioner. För det är så det vetenskapliga paradigmet har fungerat när det ankommer humaniora. Vissa saker måste försvinna till förmån för den stora berättelsen; städas upp och göras presentabel för en antagen publik. Konst skapad av kvinnor, de obildade, fattigarbetare och de med 'avvikande' sexualitet - kort sagt alla som aldrig skulle kunna bli genier, benämndes pejorativt och förminskades - om de ens beaktades. Innan Den Nya Sakligheten fick en egen hyllrad i biblioteken och visades på museerna, måste den frigöra sig från expressionismen och modernismens nät. Kategorierna hade hunnit nötas in i det allmännas medvetanden och blivit kanon. Seglivade hjältemyter får enkelt fäste, sådant tar tid att ändra på och kräver nya nycklar och metoder, kategorier är särskilt svårhanterade. Övergångar flyter och smetar ut sig och gör konstruerade eror och ismer suddiga och svåra att underhålla. Om historikern menar att tolkningen är objektiv, vetenskaplig, universell - vilket har gällt för all historieskrivning fram till postmodern tid - har han snart bortrationaliserat sig själv, och när reduktionen slutligen är gjord är det svårt att återskapa helheten. 

 

Otto Dix, detalj av Rothaarige Frau, 1931

Men allt har sin tid. Idag kontextualiserar vi. Därmed läggs stort fokus på att forska kring konstens orsak och verkan under sin uppkomsttid. Vi försöker att förstå den inifrån. Kulturberättelserna har övergått till panegyrik, gått från form till innehåll, och fler röster har fått ta plats i kanon. Detta har fört med sig en bredare palett av smaker och uttolkningar och på så vis har konstsynen breddats. Erwin Panofskys gamla öga för detaljer gör det åter möjligt för personliga och subjektiva tolkningar. Det paradoxala med detta är just att ju mer personlig och subjektiv en beskrivning är, dess närmare sanningen kommer vi, och dess mer allmängiltig blir läsningen. Människor är människor om så i nötta skor. Hon skiter, pissar, äter, skrattar och gråter, och har hud och hår på ställen där vi inte ser. Det är den uppriktiga blicken hos en konstnär som verkligen har något att berätta vi möter. Den Nya Sakligheten är kunnig, ärlig, elegant, raffinerad, samt tillräckligt dold för att väcka intresse och nog så kroppslig för att vara sant mänsklig. 

 

Wilhelm Lachnit, Schwangeres Proletariermädchen, 1924/26

För det finns mycket dålig konst... För egen del gillar jag att se på handlag, teknik och estetik i samverkan, för det går att urskilja en tidstypisk stil i processen. Det går även att upptäcka den nerv som är typisk för utövaren, och mitt urval berättar lika mycket om mig som om konstnären. "Tidsanda och geist". Om uttrycket känns argt eller glatt, tillbakadraget eller hämmat, är det lika mycket konstnärens som mitt behov som avgör berättelsen. Att bygga en utställning kräver både mod och intellekt, för det vi kallar fingertoppskänsla är inget mindre än kunskap och erfarenhet. En utställning ska aldrig skriva oss på näsan, den ska lita på betraktarens intellektuella förmågor och vara lika tillåtande och inkluderande som det som visas, det är precis som ett välfungerande demokratiskt samhälle. Under accepterande förhållanden är uttrycksmöjligheterna bredare, man kan då tydligt se hur självförtroendet flödar i penseldragen och färgkombinationerna, liksom ämnena och motiven som tar ut stegen och blir fantasifulla och gränsöverskridande. Det är sådant som får tiden och livet att expandera. I perioder då människan måste vara dold måste även konsten bli det. Det kan vara nog så intressant, men enkelt att manipulera.
 

Anton Räderscheidt, Selbstbildnis, 1928

Det är med hudlösheten och självdistansen som en skicklig person kan forma det personligt upplevda till något medmänskligt och varmt. Att betrakta bra konst är som att bli en del av en annan existens för en stund, det är som en festbankett av erfarenheter. Det ska kännas i magen. Under mellankrigsåren lyser livet igenom, ofta humoristiskt och distat, men aldrig kallt och trist. Allt handlar om existentiella ting, saker som förenar oss oavsett era, ålder eller kön. Gränsöverskridande sexualitet, omkullkastade maktrelationer, ett testande av olika samhällsfenomen, och framför allt - tillit till dig som betraktar, och en smittande kärlek till det levande livet. Berlins underjordiska verksamheter lockade udda personligheter och original med behov av att utforska sina sociala gränser. Folk kom från alla håll för stadens dragningskraft, hon var som Babylons sköka, omättlig och generös gav hon plats åt de utstötta och illa sedda att bli strålande stjärnor. Och de intellektuella firade deras frodiga livsvilja, levde av den, med den, i den.

 

Otto Dix, Bildnis der Journalistin Sylvia von Harden

Att kalla en utställning för ett kallt öga inviger oss i frestelsen att redan på förhand bedöma uttrycket som kallt och beräknande. Och jo, visst finns det där, men Von Oben. Den strikta gränsdragningen, de snäva definitionerna, uteslutningsmekanismerna och övervakningsmanin som konstnärer tvingades leva under i allt högre grad, skapade en mänsklig kraft att motsatta sig, hävda sin rätt. Det som Weiss kallar motståndets estetik handlar om Existensen på bild. När konsten är bra, då lever den. Den leve!

Okänd fotograf, Graf Zeppelin, del av samling

 

Nu ska jag läsa Motståndets estetik, en delfinpocket i översättning av Ulrika Wallenström, av Peter Weiss.