Ny saklighet

Otto Dix, detalj av Rothaarige Frau, 1931

 Livet är väldigt mycket av och på. Å ena sidan, och så å den andra sidan, som om man lever olika liv. Som när julen är över och alla roliga gäster och infall tagit slut och plötsligt hörs kylskåpet brumma, eller så är det min tinnitus efter en lång dag. Har jag någonsin tänkt så förut, när livet löpte på med arbete, uppgifter och händelser? Man väntade på sin höjd på ett tåg, en försenad vän eller ett brev, aldrig på något ovisst. Och är det att slösa när man låter den egna tiden gå?

 

George Grosz, detalj av Porträt des Schriftstellers Maz Herrmann-Neiße, 1925

 

Jag har nu lämnat tösen vid stationen efter en lång dag på Louisiana. Fantastisk konst, och spekulativ konst. Två utställningar som, om man är hygglig, kan sägas komplettera varandra genom fullständigt disparata uttryck och meta-perspektiv. Den nya sakligheten berättas i sju kapitel, det är en en hänförande samling konst som uppstod under Weimarrepubliken och som avslutades abrupt vid nazisternas maktövertag 1933 och vid det laget har slagorden hygien, rationalitet och fantasi fått en helt annan innebörd. Det är en kraftsamling att få ihop en sådan omfångsrik vittnesbörd från en tid som länge har kallats dekadent och glad. Efter det ohyggligt brutala första världskriget knöts värde direkt till kroppar. Man hade på nära håll bevittnat hur kroppar kunde förfalla efter muskelförtvining eller amputation. Maskinerna skulle vara människans räddning, om hon inte var svag eller sinnesslö, och likt proteser utgjorde tekniken framtidens hopp om ett fritt och jämlikt liv. Drömmen om ett jämlikt samhälle visade sig vara en utopi, det maskinerna skapade skulle snart bli säck och aska för flertalet, och när Alex da Corte visar sina nutida alster är det billiga maskinkopior av bric-à-brac som har tagit över våra liv. Maskinerna, med sin energiska potential och kraftfulla repetitiva förmåga har skapat ett överflöd av billiga ting för tillfällig förströelse, bara att slänga och byta ut. Men hur hamnade vi här?

 

Hans Mertens, Stilleben mit Hausgeräten, 1928

 

Nyckeln, så som utställningen vill visa oss, eller som jag har förstått det, är August Sander. Fotografen från Köln hade en stort inflytande på sin samtid genom de foton av människor som han med samtidens okritiska blick sorterade in i, och typifierade enligt strikta kategorier. Blicken ovanifrån passade det objektiva narrativ som blev förhärskande under 1900-talet och som kom att styra industrialismen in i strukturalismen. Människotyperna i Sanders katalog är oerhört detaljerade, särskilt på toppen, men kom att bli alltmer generaliserande och svepande ju närmre bottenskrapet man kommer. Människan sågs som en kugge i ett välsmort maskineri, hennes yrkesroll var ett med hennes yttre, var det arv hon bar på, och sorterades enligt en indelning hämtad från det medeltida skråsamhället. Ordningstanken fick fäste under mellankrigstidens weimarrepublikanska virrvarr av gränsöverskridande identiteter. Berlin, huvudstaden, som förkroppsligade detta märkliga sammelsurium och menageri, kunde med hjälp av typifieringen enkelt beskäras, amputeras, eller sopas under mattan. Under Weimarrepubliken hade konstnären högst status, så god var hans ställning att den snart stack i ögonen på andra "kategorier" som inget hellre ville än att rida på framgångarna som indelningens makt förde med sig. Nationalsocialismens metapolitiska strategier skapade grogrund för den allmänna oro som antogs bero på samhällssjukdomar, något som måste amputeras ur samhällskroppen. Plötsligt kallades allt som inte passade in i den tillspetsade mallen med strikta ramar av kallt stål, svartputsat läder, och stärkta kragar under uniformerade kroppar, för avarter. Entartet. Istället var det Styrka. Allvar. Hygien. Personkult. Opulens. Ord som även går igen i dagens kulturpolitiska debattklimat.

 

Rudolf Schlichter, detalj av Margot, 1924

 

Weimarrepubliken är än idag synonymt med en röra av tankar och idéer. Mångfald och öppenhet utmålas negativt i politiska ordalag, som en följd av ett slappt styre. Motsatsen (ordning och reda) var enkel att hävda, den krävde ingen som läste partiprogram eller granskade orsaker. Med hjälp av de inarbetade kategorierna och människotyperna kunde nazisterna både höja och avfärda så som det passade för tillfället. Bönder, arbetare, enkelt folk tilltalades lika generellt som kategorierna erbjöd, sen skulle detaljerna styras enligt samma kartotek: ovanifrån. Att avhysa, uthysa och utfrysa var sedan en smal sak. Judar, utländska arbetare, bohemer och blinda (läs alla icke arbetsfähiga) skulle bort, in skulle den rationella, duktiga, friska arbetande människan som ställdes i maktens tjänst. Stad kontra land, en grov förenkling av ett fiktivt samhälle blev den utopi som utmålades som sanning. Den goda människan var en rationell maskin, men för att skapa henne krävdes kalkylerande ingenjörskonst och noggrannhet. Handen gjorde misstag, det måste åtgärdas.

 

Fritz Schüler, Der Mensch als Industriepalast, detalj, 1926

Med utsortering kommer förstås dränage, och efter det andra världskriget skulle Tyskland behöva importera kultur och kunnande. Tyskland blir en hungrig marknad för avkastningen av de lyckobringande varor och fetischer som förfärdigats maskinellt och i massupplagor - det är här den amerikanska popkulturen med sitt religiösa dyrkande av rikedom och framgång tar plats, och slutligen Alex da Corte kommer in. Ironin över konsumtionssamhället har vridits ytterligare ett snäpp. Värdet har förpassats ut i cyberrymdens siffror, kroppen och handens intelligens ersätts av en ofelande hjärna, datorn. Konsten är att sälja. 

Men, är det verkligen en sådan simpel berättelse? Kan en konstutställning visa för oss framtiden, och sia om det vi går runt och känner? Jag har förstås inga raka svar, men så länge vi har vilja att ifrågasätta, och förmågan att göra det, så lever vi i ett gott samhälle. Det vi bevittnar hos kulturen är en dystopisk bild av vad som kan ske om samhällsmänniskan inte ser sig själv i helhet; Att samhället, det är vi, med smuts under naglar, spöken och skelett i garderober, skamfylld kroppslighet och otillräcklighet - och att det är dessa små fel och brister som skapar glädje och igenkänning. Humor. Värme. Kärlek, detta stora ord vars innebörd går utanför det rationella och som vägrar att inordna sig i kategorier. 

Jag får återkomma till konstverken under Weimartiden som jag älskar så - Motståndets estetik.

Lotte Laserstein, detalj av Russisches Mädchen, ca 1928

 

I Am What I Am - Ruth Copeland (full album)