Latour & retour

Warhol's box, eller är det hulténkopian?

 

När världen inte känns igen och man inte gillar utvecklingen kan man bromsa de skenande tankarna med hjälp av andras. Det var Dan Jönsson som påminde mig om Bruno Latour i måndagens OBS-essä och om du inte har läst eller lyssnat än så rekommenderar jag att du gör det genom att klicka här. 

Antropologen och tänkaren Latour sitter på Mars och ser ner på Tellus. När han beskriver det han ser på platsen är det en absurd berättelse med invånare som gör allt som står i deras makt för att motarbeta sin egen värld. Den vackra blå planeten är en plats som hon ser som ofullständig, och farlig. 

Alla har väl fattat hur fel det är att tänka inifrån boxen, men går det att göra annorlunda? Blotta tanken på att likna livet vid en box föddes med modernismen - en tid där vi som kulturvarelser hade större möjligheter att blicka ut från vår belägenhet och se alternativa livsstilar, än någonsin. Vi kunde resa, meddela oss, se bortom planeterna i vår egen Vintergata och kalkylera vår belägenhet som aldrig förr. Efter de inledande stränga definitionerna av vad skönhet, renhet och struktur var för något, skulle tankarna kring vad en radikal förändring innebär blotta en annan sida av mänskligheten. Några år därpå tog det ironiska över och snart kom ett avmätt skämtande, kanske för att släta över det faktum att allt vi kan se är yta? Resan från den vita rutan till Brillo-boxes - en tid vi fortfarande hyllar som avantgarde - tog oss 100 år och vi håller fortfarande kvar vid den mystiska auran som vi kallar modernitet.

Kazimir Malevitjs svarta ruta krackelerar

Det är som om jakten efter perfektion kompenserar för alla högst mänskliga och personliga misslyckanden, och att dessa slumpmässiga händelser som livet egentligen består av måste döljas eftersom de är så pinsamt kroppsliga. För när alla lösa trådar plötsligt vävs samman till en perfekt berättelse utan hål, misstag eller avvikelser, är det inget mindre än en simpel konspirationsteori vi ser. 

Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden.

Långessän från i somras: Dan Jönsson skriver om vår patetiska samtid.

 

Country Joe & The Fish - Death Sound Blues, Electric Music For The Mind and Body