 |
| "Self Portrait With Thorn Necklace and Hummingbird", 1940 |
Det var verkligen inte någon överdrift som Dan Jönsson kom med i veckans recension, för om man förväntar sig djuplodande kunskaper kring de kvinnliga surrealisterna, då har man kommit fel. Däremot, om det är mängden som räknas, och så litet stjärnfall ovanpå det i form av riktigt stora namn, då har du kommit alldeles rätt. Om det finns en röd tråd i utställningen måste den handla om kvinnan, la Femme Fatale, som en styrka och kraft, men den tråden går dessvärre förlorad i mängden.
Utställningen är välgjord, inget fel i den, och man har kunna presentera mängder av mycket fint material. Med tanke på coronakrisen, som kom långt efter planeringen av utställningen och hade kunna ställa allt på ända, så har man ändå lyckats lösa det problemet på bästa vis. Präktiga pilar på golven, vakter som riktar dig på rätt väg om du skulle råka gå åt motsatt håll, och ett kostnadsfritt förbokningssystem som ser till att inte alltför många är inomhus samtidigt, gjorde att utställningsdagen kändes både trygg och ostörd.
Restaurangen hade löst köproblematiken, och den annars så täta och stimmiga stämningen där, med lyxig platsservering. Man fick sätta sig ner först efter att personalen hade spritat allt och sen fick vi en kortad men fin meny att välja på. Idag hade vi solsken vid tid för middag, så tösen och jag kunde sitta ute på terrassen och njuta ordentligt. Just på grund av servicen tror jag faktiskt att det var fler än vanligt som gärna tog sig ett glas vin i solgasset.
 |
| Jane Graverol "L'esprit Saint", 1962 |
Utställningen, ja. Många var, som sagt, namnen, och det behövs gott om tid för att smälta all information, inte minst de nya bekantskaperna. Åtskilliga hade jag aldrig hört talas om tidigare, och så måste det bli när forskningen kring kvinnliga konstnärer går framåt. Louisianas forskningsavdelning är väldigt duktig, de håller sig på tårna och vet vad som bör visas, timing är ju allt. Litet tråkigt är det dock när konstnärerna inte ges tillräckligt med utrymme. Trots det lilla formatet så delas utrymmet med andra, och mer kända, namn. Mot slutet av varje enskild presentation hade fler kändisar (ofta manliga) highlightats med fetstil. Utan att bli alltför gnälltrist, så kan man ju säga att det är bra ur en pedagogisk vinkel, men jag undrar om det inte ändå hade fungerat alldeles utmärkt utan de referenserna. Konsten står verkligen på egna ben, och urvalet var - utsökt.
 |
| Leonora Carrington |
Möjligen var det för att vi blivit matta av manglingen, men Tetsumi Kudos utställning som jag hade väldigt höga förväntningar på, föll nog litet på knock. Allt var väl arrangerat, mycket snyggt och folktomt var det med (sånär som på en familj vars mindre barn högljutt proklamerade att det var frukt-ans-värt-hemskt-och-äckligt alltsammans). Jo, visst var det litet magstarkt, men inte alla känner till den japanska fruktbarhetskulten kring det manliga könsorganet, eller vad det innebär att ha varit med om något så ofattbart som ett kärnvapenkrig. Kudo bearbetar minnet från två bomber, föddes året före Hiroshima och Nagasaki och fick se och uppleva fruktansvärda sviter efter ödeläggelsen. Hur bearbetar man ett sådant trauma, kanske letar man efter lösningar på frågor som aldrig kommer att kunna få några rimliga svar. Klart att det blir svårt, och kladdigt när kroppen och allt som hör därtill underordnas naturen, och är du man är det nog särskilt svårt att förlika sig med det orimliga i ett krigsbeslut som fällde så många och för så lång tid framöver. Lägg därtill ett högteknologiskt land styrt av män, ja det blir mycket att smälta.
Jag gillar när det skaver, det ska det göra i post-krigskonsten annars är något fel. Men efter flera liknande burar med penisar i svampformer, och ännu flera penisar i förkrympta bonsaiformer, penisar som sniglar och penisblommor, alltsammans plastat och gjort så äckligt det bara går, ja då blir det litet för mycket. Risken är överhängande att allvaret kring hans outtröttliga kamp för det goda då går förlorat. Till sist gick vi faktiskt och fnissade, måste jag tyvärr erkänna. Nå, vi var nog rätt trötta vid det laget, och gick därför ut i solen för att titta på Kusamas installation och lyssna på Klezmerbandet en stund. Njutning är alldeles för underskattat, precis som surrealisterna skulle ha sagt.
Proud Woman - Blues Pills
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar