Värt mödan

Fridlyst, likt alla andra grodor i Sverige

 Det finns många fördelar med att ha höns, man stiger exempelvis upp tidigare och kan ta den där promenaden före arbetet som jag alltid har sagt att jag skulle göra. Idag var världen insvept i dimma, litet rått sådär som sensommaren brukar vara. Vägen gick via de grävda dammarna där några flicksländor redan var på vingarna, en gammal svart ängstrollslända hade ertappats av daggen och satt blickstilla på ett strå och väntade på värmen. Via beteshagen bakom Hennys ägor tog jag sedan vägen genom sumpskogen, hittade några gula kantareller där och stegade så vidare runt sjön för att se om inte det gick att hitta några bleka taggsvampar, trots vildsvinens framfart tidigare i sommar. Men inte så mycket som en bit gick att finna, inte ens en enda sopp hittade jag, så jag beslutade mig för att kolla in andra saker och lyfte nu blicken.

Det är ett gnagarår i år, det syns tydligt under granarna. Ekorrar och möss arbetar febrilt inför kommande vinter och lämnar tjocka knastrande mattor av grannkottefrön efter sig. Där markägaren tidigare i vår hade gallrat ut ekar och bokar hittade jag ytterligare ett par små kantareller vid foten av en gammal stubbe. Här tog jag traktorvägen som har blivit bred och belagd med vass makadam, korsade ett stenröse och passerade den före detta så vackra bokskogen, ytterligare ett sumpskogsområde, och kom fram till det tioåriga granplantaget som jag beslutade mig för att korsa för att komma tillbaka till Hennys skog. Planen var att jag skulle känna igen marken med grävlingsgrytet, stengärdet och det lilla jakttornet i mitten av plantaget, men eftersom granarna plötsligt hade blivit skräckinjagande täta och höga lyckades jag på något vis ändå gå i cirklar.

Den gångna sommaren har varit gynnsam för granarna, tyvärr... efter fyrtio minuters slagsmål med riviga arga och fula granar kom jag ut i något som jag misstänker skulle föreställa det som skogsbolagen kallar kantzon, en smal alkärrsremsa från ett tidigare större sammanhängande kärrområde. Den vägen tog jag, och hamnade snart på Hennys ägor igen, ungefär i höjd med den före detta grova granskogen med blomkålssvampen. Numera är allt en stubbåker och jag brukar göra stora lovar omkring för att undvika den sorgliga synen. Vidare på ny grusväg av grov och vass makadam, genom ytterligare ett granavverkningsfält för att slutligen nå målet. Där, bakom en gardin av björk, små vildsådda granar och klen ek finns den vackraste platsen häromkring, en liten myr med vridna björkar och tallar på en bädd av vitmossa och tuvor av lingonris och starr. Härifrån syns inget av de smala remsor av skog som finns kvar efter den skövling som har härjat här under min tid på torpet, platsen är mat för själen. Och även om det hade tagit mig mindre än en kvart att ta mig hit från andra hållet, så var det mödan värt.

Hemma blev det lunch, en tortilla på kantarellerna och vår egen potatis, innan tösen och hennes gamla klasskompis från Storstaden begav sig iväg till Lund för att känna in studentlivet där, och hälsa på en annan kompis. För egen del är det snart mötesdags, och jag är laddad till tänderna. Om två dagar går flyttlasset till Göteborg, där är jag mindre förberedd. Hur man nu blir det, efter nitton år.