 |
| Tizian, Danaë och guldregnet, 1544 |
För den evige romantikern kan en klunga stjärnskott vara lika viktiga som livet självt, särskilt om de inträffar sista helgen före arbete. Att se in i något som för vissa kan te sig som en klunga döda ljuskällor ger åtminstone mig en känsla av tillhörighet. Bandet sträcker sig långt tillbaka i tiden, och samma upplevelse har människor beundrat och funderat kring sedan evigheter, ja åtminstone 30.000 år tillbaka. Inte mycket har förändrats, där uppe, alltså. Tanken som ger tröst i tider av oro och ovisshet är att vi inte är större än ett stoft i etern, inte klokare än det stoftet heller, tyvärr. Min lilla stund på jorden ska inte ge märken som påverkar kommande generationers visioner när de tittar på samma vy, tänker jag.
Perseus, som har givit meteoritregnet sitt namn, var frukten efter Zeus guldregn över prinsessan Danaë och som har beskrivits av konstnärer genom tider av olika former av oroligheter och förtryck och då människor har varit i särskilt behov av en fullklassisk hjälte. Perseus var nämligen allt man kan begära av en hjälte, han räddar kvinnor i nöd, gör långa farofulla resor och dödar hemska monster.
En sämre syn över himlafältet kan man ju ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar