Jag måste återkomma till gårdagens utställning Fantastiska Kvinnor på Louisiana, det blev alldeles för litet sagt om konstnärerna och det måste jag försöka gottgöra på något vis, om än kortfattat.
Av de trettiofyra (34) konstnärerna hade tre begått självmord. Det stora flertalet kom från förmögna hem och försörjde sina män, alla var vackra och framgångsrika som studenter eller autodidakter och det var kvinnorna som i första hand upprätthöll kontakten mellan konstnärskollegorna. Greta Knutsons förmögenhet bekostade hennes och Tristan Tzaras hus i Montmartre, där fick arkitekten Adolf Loos ("Ornament ist Verbrechen" ni vet, han som startade modernismen) uppdraget men han glömde bort att planera in Gretas ateljé, så hon fick själv modifiera ritningarna. Greta Knutson tog livet av sig 1983 efter åtskilliga år av depression och självförakt, men om detta finns väldigt litet att finna på nätet.
Unica Zürn var länge gift med Hans Bellmer (ni vet, han som ansåg att sexualakten är en manlig huvudroll) och led länge av djupa depressioner. Unica gjorde åtskilliga olagliga aborter under deras samliv, som innehöll ingredienser av BDSM och ett odlat mindervärdeskomplex. Även Frida Kahlo genomförde ett ospecificerat antal aborter under sitt liv ihop med Diego Rivera.
Kay Sage tog sitt liv efter år av sammanbrott och problem med nerverna, det sägs att problemen började efter att Jean Tinguely dog.
 |
| Dorothea Tanning "Don Juan's Breakfast" |
Konsten som kvinnorna har skapat inom surrealismens ramar är en smärtsam upplevelse, den berättar om en frigörelseprocess med ett ibland dödligt slut.
Ur ett konstperspektiv, och kreativt sett uppstår det i ett polariserat spänningsfält ofta mycket spännande objekt, och på så vis är konstgenren en publikmagnet än idag. Polariseringen kring könet, särskilt i debatten kring incels och radikala feminister är en pågående process som fortfarande skapar stort medialt intresse. Det är inte frågan om "hög konst", tvärtom.
Ja, vad är det med män som måste trycka ner sina kvinnor. Vad handlar det om, egentligen? Sedan barnsben har man fått höra att när pojkar slåss är det för att de egentligen gillar dig. Bullshit! den som slår är bara dum i huvudet. Jag tror att det är något i myten om kvinnligheten som ligger i vägen, särskilt myten om starka och självständiga kvinnor. När det väl kommer till kritan, och kvinnan är stark och står på egna ben, brukar det inte ta särskilt lång tid innan hon blir attackerad med nedlåtande och ofta hatiska kommentarer om hennes agerande och utseende. I många branscher där männen är norm går det att se liknande smärtfulla upplevelser, inom svensk musik har både Elin Larsson och Laleh berättat om kampen. Att män utan självförtroende klättrar på kvinnor utan självkänsla är inte någon nyhet, det händer varje dag, varje minut.
 |
| Louise Bourgeois "La Fillette" |
Kvinnor ska vara vårdande, medan män gärna får leka livet ut. Slippa ta ansvar för vare sig själv eller sin omgivning. Högerspöken raderar hundra års kvinnoslit genom att hänvisa till trött biologism och ifrågasätter kvinnors rätt till uttalande. Ifrågasätter deras expertis, deras sätt att vara. Se bara på naturen, vår miljö och klimatet, a propos gårdagens text om Tetsumi Kudo. Vore det inte för att män under alldeles för lång tid sluppit ifrån ansvar hade vi kanske sluppit framtidens naturkatastrofer. Män som aldrig har behövt ta hand om sina barn blir avtrubbade. Barnlösa män pekar gärna med hela handen mot kyrkan, lagen, traditionerna. Allt det där har jag varit så himla bra på att lära min dotter, och det skulle förvåna mig om hon råkade ut för något liknande som jag själv. Att dessutom större delen av hennes generation är uppfostrad av likasinnade mödrar, det bådar gott. Även om riktigt vidriga fall dyker upp titt som tätt.
Det krävs självförtroende för att lyfta inte bara dig själv utan den du vill vara med. Utan självförtroende tar rädslan över, och rädslan är ett mycket hungrigt odjur.
 |
| Unica Zürn, Porträtt |
Listan på medverkande, samtidigt visades en solitärutställning av en man.
Emila Medková (1928-85)
Eileen Agar (1899-1991)
Lee Miller (1907-77) våldtagen som sjuåring
Leonor Fini (1907-96)
Jane Graverol (1905-84)
Rachel Baes (1912-83)
Alice Rahon (1904-87) lever sista åren efter skilsmässan mycket ensam
Frida Kahlo (1907-54) gör åtskilliga aborter under sitt liv med Diego Rivera
Dorothea Tanning (1910-2012)
Kay Sage (1898-1963) självmord efter djup depression efter Yves Tanguelys död
Remedios Varo (1908-1963)
Leonora Carrington (1917-2011)
Bridget Tichenor (1917-90)
Maya Deren (1917-61)
Germaine Dulac (1882-1942)
Claude Cahun (1894-1954) döms till döden för sedeslöshet (hon var homosexuell) men fick leva, hon lyckades aldrig repa sig efter slaget
Jacqueline Lamba (1910-93)
Unica Zürn (1916-70) självmord genom att hoppa ut från hemmets fönster i Paris efter lång tids mental sjukdom, Bellmers och hennes samliv präglades av BDSM och förtryck
Rita Kernn-Larsen (1904-98)
Elsa Thoresen (1906-94)
Greta Knutson (1899-1983) självmord i Paris. Knutson var välbärgad, och för arvet byggde paret Tzara sitt hus i Montmartre. Adolf Loos var arkitekt, och undlät att planera för hennes ateljé. Knutson såg själv till att göra ändringar i planen.
Edith Rimmington (1902-86)
Sheila Legge (1911-49)
Valentine Penrose (1898-1978) bodde kvar hos sitt ex Penrose och nya frun Lee Miller
Ithell Colquhoun (1906-88)
Toyen (1902-80)
Meret Oppenheim (1913-85)
Lola Álvarez Bravo (1903-93)
Louise Bourgeois (1911-2010)
(totalt 34, här har jag tyvärr missat 4)
3 begick självmord, flera var diagnostiserade mentalpatienter, alla var vackra, framgångsrika och förmögna och de flesta tog med tiden avstånd från surrealismen.
The Power - Daniel Norgren
Are we Running Out Of Love? - Daniel Norgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar