Jag läser igen, efter en mindre paus. Artur Lundkvist är arg, han är rättmätigt ursinnig och slaktar allt modernt och framstegsoptimistiskt under det att han fullkomligt behärskar moderniteten i stil och raffinemang. Det enda som kvarstår i röken och dammet efter de vulgära katedralerna i kolonialstil är smutsen på indianernas ben, där de tvår sig i flodvattnet, kvinnorna med sina kjortlar uppdragna till armhålorna och magarna i vädret. Han behandlar och smular sönder allt som vi idag, mer än 60 år senare, känner till som fördärvets stöttepelare; kolonialmakt och konsumtionshets ställs mot bergens långsamhet och eviga lunk. Indianernas tystnad mot nomenklaturans pladder. Inkakulturens sparsamhet och energiutveckling mot utsugning och kapitalism. Och betänker man att boken skrevs 1957, mitt under framstegsoptimismens berusande tidevarv är det än mer beundransvärt att han tar ställning för ett starkt rättvisepathos och humanitära ideal. Var finns det idag?
Ibland är han så arg och irriterad att han blir rolig, humorn är svårslagen. Boken är helt enkelt en mästerlig reseberättelse av en väldigt unik människa. Vad jag älskar den mannen.
Dystraction - Where Are We Now
Vulkanisk kontinent av Artur Lundkvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar