Naturrätt, upplysningstid och Landskapsmåleri

J.J Audubon Long billed curlew ca 1780

sedan idén på en naturlig rätt formades har ägande varit förbundet med rättighet, inte ansvar. När Hobbes och Locke funderar kring mänsklig frihet och liberalism under upplysningstiden, föds tankar på medborgerliga rättigheter, dock utan större framgång för gemene m… kvinna. Moralen var utgångspunkt för handlandet men vem moralen var ämnad åt är ofta en ganska dold sak. Nyttan var en annan, lika dold aspekt som skulle vägleda oss. Både nyttan och moralen ansågs naturliga, enligt den som instiftade lagarna och skapade opinion, men vad innebar egentligen Natur? 

N. Poussin, The Jews gathering the Manna (1637)

Låt mig ta några exempel ur konstens värld: I t.ex. Nicolas Poussins tidiga landskap från 1600-talet, Elias Martins vedutor från 1700-talet och panoramorna från 1800-talet syns naturen som något nyttigt, användbart och är därför skönt ordnad. Då människor eller djur finns med i bildplanet är det för att förstärka denna påstådda naturgivna ordning. I alla dessa konstformer existerar tankarna kring natur som en slags påtaglig realitet. 

Tankar förändras med tiden och barockens metafysiska ord Natur ändras successivt till upplysningstidens avgränsande och definierande ord Land, något som synliggörs i konsten. Förskjutningen berättar om ett behov av att definiera en tydlig demarkationslinje. Naturen innebär nu något att äga och försvara från en tänkt fiende och beställaren har vid sådana epokförskjutningar (transitioner) ett särskilt behov av att konkretisera idén. Landskapsbilden är konstnärens konkretisering av beställarens idéer kring natur som Land och Rätt, beställaren är någon med makt och önskan att påverka en opinion och stadfästa en tradition - en vilja och möjlighet att skapa historia.

Elias Martin, veduta över Uppsala (ca 1780)

Landskapsbildernas tankar på ägandet under upplysningstiden är behäftade med en tydlig romantisk aspekt som hänger ihop med epokens ideal och tankar; Landet vi ärvde, Guds håvor, ni vet. 

Synen ansågs under den tidigmoderna tiden vara det främsta sinnet och bildkonst var därför den högst ansedda konstformen. Detta hänger ihop med en ny, rationellare syn på vetenskapliga metoder, att se var att veta. Landskapsmåleriet är därför den genre som tydligast använder sig av en hierarkisk modell, eftersom den kunde påverka andra genom synbar 'bevislighet'.  

Hierarkier visas genom hur människan beter sig och arrangeras i bildytan. De flesta tidiga landskapsbilder är befolkade med hjälp av strategiskt utplacerade figurstaffage, d.v.s. anonyma, mänskliga pekpinnar som aktivt pekar ut, tittar på eller på annat sätt agerar meningsfullt mot den del av tavlan som är central för betydelsen. Till en början och under barocken var detta mycket övertydligt. Bilden fick absolut inte vara dubbeltydig under enväldet. Kända standardiserade tecken och konvenanser, som teatergester och mimik, styrde tolkningen rätt och såg till att eliminera eventuella missförstånd. (Poussin, Martin). 

T. Gainsborough, Mr. and Mrs. Andrews (1749)

Djur kunde också förstärka denna osynliga, 'gudomliga ordning' genom sin skönhet eller våldsamhet (Oudry, Audubon). I mer sällsynta fall står landskapet som ensamt motiv; då uppträder den förandligad i form av en sällsynt bergsformation, en våldsam storm eller en fabulös solnedgång som hos Salvator Rosa. 

Allt vi ser 'är skapat av en högre makt och till för den tänkte betraktaren att utforska, bruka och förädla'. Under upplysningstiden har Landskapet på bild plötsligt gått över till att tydligare definieras som ägor. Nu kan vi för första gången se den landägande klassen sitta mitt i detta ägda, gröna, gärna med domesticerade djur som en hund eller häst vid sin sida, för att betona 'den gudomliga ordningen'. 

Panoramat

Beställarens och betraktarens identitet synliggörs i denna ursprungligen nyplatonska ordning, en strikt hierarki där allt är lagbundet och underordnat något mystiskt, naturgivet. Genom att konstnären väljer vinkel eller blickpunkt blir betraktaren serverad beställarens anpassande vy. Det var därför inte alls ovanligt eller underligt att denna punkt kom från en höjd, ibland t.o.m. från ett konstruerat utkikstorn, att se ett landskap ovanifrån är som att utbrista allt det du ser är mitt. 

J.P. Lemke. Tredagarsslaget i Warsawa (1656)

De första bilderna med panoramiskt utsntt var militärstrategiska beställningsverk och avsåg att ge en konstruerad bild av ett vunnet slagfält. Johan Filip Lemkes bildsviter över vunna slagfält i Karl X galleri i Drottningholm är bra exempel på detta. Man kan utan överdrift säga att hela Drottningholms slott kretsar kring dessa landskapsbilder. Drottningholm byggdes ursprungligen av Hedvig Eleonora för festlig representation åt högt uppsatta utländska dignitärer. Hela resan från Stockholm koreograferades i detalj av Nicodemus Tessin för att hylla Konungahuset genom att upphöja den döde Karl X militäriska bedrifter till närmast himmelska nivåer. Det mest påkostade partiet, dubbeltrappan, leder upp mot galleriets historiska slagfältsmålerier, via mindre salonger, för att sluta i detta crescendo av stora politiska mått. 

L.J Gérôme, Napoleon framför sfinxen (1868)

Naturtrogen avbildning
En ansenlig del av den militära utbildningen för en adelsman under 1700 och 1800-talen bestod av att lära sig återge omgivningarna så verklighetstroget som möjligt. En naturtrogen avbildning kunde påverka betraktarens verklighetsuppfattning, precis som fotot under senare tid. Man kan säga att landskapsmåleri även handlade om ett slags avancerat spioneri, utfört av söner till den landägande klassen, åt den härskande klassen. På så vis behölls kunskapen och vetenskapen om Landskapet inom en smal krets, (FYEO). Att denna vetenskapliga bild av verkligheten var formad efter en viss vilja är uppenbart och att leka detektiv genom att leta efter medvetna förändringar är en av de roligare delarna av mitt yrke. 

Under empiren utvecklades panoramat till att bli ett av tidens mer spektakulära konstarter och kom slutligen att bli publikdragare under 1800-talets stora världsutställningar. Bilden av ett panoramalandskap bidrog då till den allmänna uppfattningen av ett begärligt landområde och kom även att bli en viktig del i det propagandaarbete som avsåg att rättfärdiga kolonialismen. 

J.B Oudry Jakthund med byte (1753)

Akademin
Att fånga något på bild är precis som det låter, förknippat med att infånga, att behärska. ('framing'). När en tavla har blivit målad har den först blivit beställd och kanske även betald i förskott. Innan idéarbetet och ställtiderna sätter igång måste en hel del vara färdigt, för måleri är en kostsam process och inbegriper både tidsliga- som ekonomiska utgifter för en konstnär. 

Under renässansen och barocken måste konstnären vara ett under av entreprenörskap, och var han riktigt framgångsrik höll han sig med veritabla kontor och verkstäder; ungefär som dagens arkitektkontor. Detta logistiska slit togs med tiden över av akademierna, som såg en möjlighet i att utforska marknaden och göra konsten säljbar och målgruppsinriktad. Akademierna låg direkt under kronans vittra argusögon och den franske kungen använde akademiens alster som ett effektivt PR-material i kampen om att synas och höras bland konkurrerande åsikter eller andra penningar. Likt en förmodern reklambyrå med en suverän uppdragsgivare.

Under upplysningstiden blev konstnärerna helt beroende av Akademien för sitt levebröd. Akademierna stod som garanter för att konstprodukten höll vissa, strikta standardmått och därför även höll den förväntade kvalitet för att kunna ta ut ett visst pris från köparen. Dessa standardmått eller kvalitativa begrepp sattes av en liten skara män i uppdrag av den franske kungen. Ja som ni förstår så är uttrycket De fria konsterna en sanning med modifikation… Det är nämligen inte så enkelt att en mecenat ger konstnären helt fria händer att skapa. En mecenat (beställare, stadd vid kassa och makt att påverka) har sällan tid eller intresse av konst för dess egen skull (detta är en utopisk 1900-talsidé) och vill gärna att verket skall berätta något om den samtid som han har varit med om att skapa. Bilden, konstverket, skulpturen, det musikaliska eller litterära verket eller vad det nu handlar om för produkt, står på så vis mycket nära sin uppdragsgivare. Känner man till dessa spelregler går det därför att genom ett konstverk se vilka premisser en konstnär lever under, och dessutom vilka krav och önskemål beställaren har. En tavla blir på så vis alltid ett dubbelporträtt; ett av konstnären, ett av beställaren - och därför kan ett till ytan simpelt konstverk berätta mycket om den tid under vilken verket kommit till. 

Med hjälp av nyplatonismen (och Augustins predestinationslära) fick man sprängskissen till den ledarskapsform som fortfarande är vanligast, nämligen en toppstyrd hierarkisk ledning, och idag känner vi knappt till något annat styrelseskick i praktiken. Och vad landskapet betingar... finns inte mycket kvar som inte är ägt eller rört av människohand. Därför avslutar jag med Caspar David Friedrichs inre landskap från högromantiken, även om jag kunde fortsätta i det oändliga. Nästa landskapstanke kommer kanske att handla om Gerhard Nordström, Roj Friberg eller Tadashi Kawamata, men det blir en helt annan historia. 

C.D Friedrich (1811)