"Hjärnan känner inga tempus"

jag vaknar, drar från gardinerna och tänder läslampan, glad över att det är tidigt, och över att jag har en hel förmiddag framför mig med boken jag tyvärr inte plockade fram förrän sent igår kväll. T sover borta, brasan kan vänta och frukosten med, allt smakar ändå bäst när man är riktigt hungrig. Ecos långa, slingrande ord blev mig en smula övermäktiga, så jag tar den ikväll istället, nu skall jag bara ägna mig åt Lena Anderssons virtuosa skalpell. Minns inte senast jag använde en markörpenna i en roman, åtminstone inte lika frekvent, Lena har en extraordinär förmåga att ringa in det dubbla i ett förhållande. Lyssna här: Hela deras förhållande hade varit underförstått, varför även dess upplösning skedde utan kommentarer. Eller: Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom. Och: Men förälskelsen är total, även totalitär. Den omfattar allt man gör och tänker, därav dess skövlande kraft.

En brasa är tänd, frukosten avnjuten, nu fortsätter äventyret. Tyvärr bara 107 sidor kvar... Oh the Irony! att läsa är som att vara förälskad. Men hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. 

Med boken i minne måste jag med tanke på veckans debatt, och till Lenas försvar, säga att igenkänningfaktorn är monumental. Jag känner igen mig både som Ester Nilsson och Hugo Rask, vilket gör boken dubbelt kongenial och viktig. Till er som inte har läst den än, och kanske rentav skippar den på grund av allt medialt käbbel, kan jag bara beklaga sorgen över att ni missar denna, detta århundradets (kanske enda), stora svenska blivande klassiker. En bok av stora episka mått, fastän kort och lättläst. Läs!