Snön har anlänt till Skåne och det knarrar under skosulorna igen, så längesedan det var. Vitheten ger huvudet en skön paus och vana vägar och stigar känns alldeles nya och spännande. Idag tog jag bilen upp till Tranarps mosse för att verkligen få vandra mitt i det pärlvita ljuset. Här nere i dalen har snön tinat så pass att de små stigar jag borstade fram med piassavakvasten igår, nu har blivit gröna. Uppe på åsen var snön intakt av nattens snöfall och träden och gångarna täcktes av ett mjukt vitt täcke. Det var visserligen inte mycket till fågelliv, och utöver kungsfågelsång och sporadiska sprättande koltrastar såg jag bara skymten av en skugga passera och försvinna rakt in i den vita, täta granskogen. Det är möjligt att det var en uggla, av den raka flykten verkade det så, men jag fick varken höra eller ser mer av den, inte heller kikaren gav någon ledtråd.
Promenaden var nödvändig, grubbel tilltog under natten och jag vaknade flera gånger av olika tankar, mest på händelserna som utspelat sig i Washington. Jag tänkte på de människor som inte kan värja sig för det eskalerande hatet genom att stänga av datorn, och som lever mitt i allt detta. Vad händer när Trump är martyriserad expresident med fortsatt makt att påverka genom fler lögner och konspirationsteorier? Andra saker som låg i grubblet var av ett bättre slag. Det goda samtalet jag hade med mamma igår, handlade om morfar och mormor, och kan vara en tråd som kan föra oss litet närmare varandra. Jag vet inte vilken gång i ordningen jag har försökt, men jag ska inte ge upp. Coronapandemin har verkligen både lyckats föra samman, och separera människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar