Jag går mina promenader, funderar och tänker. Sorterar bort tankar och får nya, ser saker i nytt ljus och låter mig ibland bli distraherad av sådant som händer omkring. Fyra nästan sotsvarta hjortar, en råbock, och hägern korsar mig väg, fågellivet är modest men finns där om man vet var man ska leta. Trädkrypare, två måsar och hemlistan är uppe på 40, det är åtminstone vad jag har lyckats skrapa ihop hittills.
Hemma hos grannarna har lammen börjat komma, idag fick jag se de två första kullarna, två gånger två rangliga ullknyten som på darriga ben söker sin spene. Det är inte alls så självklart som man gärna tror, förstagångstackorna är ovana, och de nya små liven har sina egenheter. Favoritspenen kommer först efter att tackan har visat vägen, och ungen börjar dia när den har förstått att den är hungrig. Grannen berättar gärna, och vi står där i ladan en stund och bara tittar. För att komma åt halm som jag hämtar åt mina hönor får jag lov att gå in bland de dräktiga tackorna. De skingrar sig i panik, och därför skyndar jag mig ut igen.
Vattennivåerna i Rönne och biflödena är höga nu, snösmältningen har gjort att min bäck har nått maximum innan den flödar över. Jag kan tvätta bäst jag vill och skrapar ihop allt som finns. Det är en lycka att kunna leva i en tid där man får tid över. David Thurfjell sa igår, att vore det inte för att vi avverkar skog skulle vi inte ha råd att njuta av den. Det ligger något i det dilemmat, även om jag kan tycka att det är en förenklad bild. Avverkningstakten är inte en konstant, när välfärdsstaten Sverige byggdes var det under en tid när mycket avverkades för hand och hantverksskickligheten var stor. Den tillväxttakt vi nu ser är för att vi kan, inte för att vi måste.
Jag talade med Telias kundkontakt idag, uppkopplingen är dålig. Tre timmar för "goddag yxskaft" när jag hellre går ut på promenad. Så ser jag mig omkring med själen som redskap, och inser att det jag inte kan påverka ändå är en stor del av livet. Gråskalor, svarta fläckar, flagor av sot, regn på en helt vanlig onsdag - tomheten (vad jag älskar den), och skönheten finns alltid där man minst anar det.
A Girl Named You - Supersister
Fina funderingar och livets mirakel. Om och om igen.
SvaraRaderaJag läste Granskogsfolk i höstas och lyssnade också på Thurfjell i tisdags. Popcornpodden,också. Han förenklar en del men han förklarar också. Som ateist blir jag nästan provocerad av att j a g skulle ha som en religion. Men jag går verkligen dit, ut i skogen eller bort till havet, när jag behöver frid, fred och tid att tänka - och många saker liksom löser sig av sig själva och jag får förnyad kraft. Fantastisk inrättning...
/Magda
Det är verkligen en fantastisk inrättning. Vad jag tyckte saknades (och som provocerade mig som konstvetare) i hans resonemang var skönhetssinnet. Det estetiska sinnet som aktiveras när man går, och beror på var man går, men kanske han tar upp det i boken. Jag har den här intill men har inte läst den ännu. Popcornpodden ska jag kolla upp. Tack för ditt tips!
SvaraRadera