Damen som kliver ur skåpbilen bär en sjaskig grå kappa, lika sjavig sjalett och bedagad regnhatt, visserligen har persedlarna sett bättre dagar, men de utgör en imposant och övertygande helhetsbild ihop med det gråbruna sextiotalsscenariot Camden Town, och kanske särskilt med tanke på stadsdelens nutida förklädnad. När vi först får lära känna henne är det genom grannarnas ögon och engelska syrlighet i kommentarerna, förklädda till välmenad artighet har de gaddat ihop sig för att bli av med denna, i deras mening, stinkande vederstygglighet. Det talas om ökade tomtvärden så snart den nyinflyttade pjäsförfattaren dyker upp i kvarteret, och metoderna för att bli av med vagabonden förfinas. Med tiden lär vi genom ett raffinerat spel av ljusskuggor och kontrastverkan såväl i tillbakablickar som persongalleri, känna henne, och med den typiskt engelska charmighet som vilar mellan munterhet och sorg - det som engelsmännen kallar wit, bjuds vi som åskådare in i det inre landskapet som utgör en hel människa. The Lady in the Van är en fantastisk film om stolthet och fördomar, men även om en vänskap utan sötsliskiga spetskanter (med Maggie Smith i huvudrollen vore det en omöjlighet). Resan som pjäsförfattaren och damen gör ihop är precis så udda som det kan bli när två excentriker möts, och utan att falla in i gråtmilda fällor eller sensmoraliska taktpinnar stannar smaken av det jag just sett kvar. Hur vackert är inte livet med alla sina törnar och skrymslen. Tänk bara, hur många fantastiska levnadsöden finns det inte där ute som bara väntar på att få berättas, alla dessa människor som förtjänar en upprättelse, alla röster som har tystats i skuggan av ett sminkat narrativ av instagram- och såpoperaliv. Och när damen i slutscenen ber om att få ta författarens hand, där hon ligger nybadad i sin stinkande kärra, och hon tillägger att den nu är ren, är det med ett djup och en värdighet som är svårslagen. Jag kommer att tänka på en video från New York som blev viral för några år sedan, med en uteliggande hemlös person som erbjuds en hårklippning och nya kläder, och som träffade mig rakt i solar plexus. Det är vad värdighet verkligen handlar om.
"det är inte jag som har valt det här livet, utan det här livet har valt mig"
Miss Mary Shepherd / Margaret Fairchild
Solar Plexus - Jorden Är Ett Underbart Ställe
Jag läser: Vild iris, av Louise Glück
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar