Jag hade föresatt mig att fotografera den skånska vintern idag, och den fick jag sannerligen känna på. Nu droppar det från pannluggen och flätan är tung, låren börjar tina upp, liksom tårna, och kläderna hänger på tork över stolar och krokar litet varstans. Idag togs vandringen på låglandet, via Rönneå som flyter alldeles inpå hemmet, där följer jag dagsfärska spår efter vildsvin och rådjur som håller sig längs strandkanten för att finna vatten och något matnyttigt.
Vildsvinen har jag fått omvärdera, särskilt efter att ha sett att på marken där revlar av täta nässelsnår har bearbetats av trynen, orkar nu även andra örter titta fram. Ibland kan man se hur svinen har bökat fram långa, raka fåror ute på fälten, förmodligen i jakt efter smågnagare och deras bon. Det har varit mycket gnagare i skog och mark, och risken för obalans är knappast överhängande. Sådant reglerar naturen på egen hand. Grisarna som är allätare klarar sig vanligen fint på rötter och nötter och mat som kräver mindre energi att söka upp, men hjälper vissa år till att få undan överskottet. Under snötäcket, som jag fortfarande kan se fyllas på från där jag sitter, gömmer sig mössen och smågnagarna från rovfåglarna. Idag kunde jag höra hur det prasslade till under löven, och någon gång när jag kom för nära lät de höra ett litet förstulet pip, lika näpet som kungsfåglarnas.
Det var tur att jag drog på gummistövlarna idag, marken var tidvis väldigt sank och blöt. Vid flera tillfällen fick jag dra upp stöveln med händerna eftersom foten hade sugits fast i gyttjan. Vis av tidigare erfarenheter hade jag först tagit av mig vantarna och lagt dem i tryggt förvar i fickorna. Risken för att annars stå där med dyngiga vantar efter att ha fått ta spjärn mot marken hade inte varit skön i det här nollgradiga vintervädret. Nu råkade jag inte ut för det idag, däremot blev fötterna ordentligt blöta efter att ha gått igenom ett tätt buskage av bok- och björksnår. Med de torra löven fulla av tung snö som drösade ner och fastnade på byxorna, rann sedan smältvattnet ner och gjorde sitt, nå som väl var hade jag vid det laget bara ett par kilometer kvar. Dessförinnan hade jag hunnit med att vara alldeles ensam på ett övergivet slagskepp, vandra i Amazonas, forcera ett mangroveträsk och se gamarna cirkla över nejden. Nå, nästan i alla fall. Vandringen tar mig ofta genom svårigheter, dock av ett helt annat slag.
I mina anteckningar kan jag läsa; "bröl från en pilsk hjort", "tunga vattendroppar i kaskader", "imploderade röksvampar ser ut som elefantfötter på ända", samt "svartvioletta alsilhuetter". Skalden i mig firar ytterligare segrar.
Nu börjar sista slatten av höstens kantarellsoppa bli varm och brasan med, så med detta vill jag önska alla en riktigt härlig helg. Glöm nu inte att fira Bowies födelsedag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar