Första stora promenaden för året togs idag, och eftersom jag hade föresatt mig att gå den långa Jällabjerrundan med start från hemmet, hade som väl var jägarna beslutat att hålla både sig och bössorna hemma. Fyra timmars vandring med kaffe och smörgås gav för mig rätt imponerande 36 olika fågelarter och två korta och trevliga samtal med människor jag mötte på vägen. Mest minnesvärt var kanske två mindre hackspettar på olika lokaler, och morkullan som jag fick se passera över en liten skogsglänta invid Rönne å, men att se gässen återkomma och sångsvanarna samlas med familjerna, eller stå mindre än två meter från en klunga matglada kungsfåglar är inte heller så dumt. Vad roligt det ändå är med kikare, genom prismat lär jag mig att fokusera på en sak i taget och t.o.m. känna närvaron av ett annat liv. Det är som att kika in i ett annat universum som trots att det ligger alldeles inpå knuten kan kännas fullständigt nytt och spännande.
Att vandra i skog och mark fungerar som balsam för själen och plåster på hjärtat, det händer ibland att jag får kramper i hjärttrakten och blir litet katatonisk och glädjelös, och hade det inte varit för att jag bor mitt i naturen hade jag nog inte levt så länge. Ute i skog och mark läggs fokus på allt utom mig själv, tankarna blir ljusare och får mig att inse hur liten och obetydlig jag är, vilket oftast skänker tröst. Så kommer jag hem igen och kan läsa och skriva av mig en stund, med samlade tankar och litet bättre fokus.
Jag är ingen person som avger löften, av rädsla för att inte hålla dem och därmed skada den som råkar stå i vägen. Jag har själv råkat alldeles för illa ut, alldeles för många gånger, av löften som inte har infriats, ja, vem har inte det? Svek och löftesbrott gör ont, just för att de väcker en förhoppning om en framtid som hela tiden skjuts framåt, tills tiden runnit ut, dagen släcks och du står där som ett fån. Men jag är mycket hellre ett fån än ett hån. Kanske att det är som Wohlleben påminner mig om i boken jag läser, att just mitt oroliga beteende kan vara nedärvt i generna sedan åtskilliga traumatiserade generationer tillbaka. Så årets löfte blir att stå på mig och att försöka vara ärligare mot mig själv, och därmed förhoppningsvis även få tillbaka kraften att påverka min egen framtid, så som mina förfäder har gjort mot alla odds. Och jag ska aldrig, någonsin tappa hoppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar