Så blev det fredag igen, denna arbetarens längtansfulla dag då allt ska hända och inget får ske. Jag firade genom att ta en promenad längs Rönne å, för mig som redan sitter alldeles för mycket i bilen är det avkopplande bara att kunna dra på mig de slitna stövlarna och gå ut. Ibland dyker drömmar om resor upp, och då är det lätt att bli litet melankolisk. Detta år, som skulle bli det första utan att behöva vara hemma och vara mamma på över tjugo år, har inletts litet tråkigt, och vem vågar planera för något sådant som utlandsresor? Nä, jag får ändå vara nöjd med att kunna röra mig fritt (tänkte hon lakoniskt).
Idag låg ett tunt snötäcke på marken igen, och det har blivit litet kallare och ska förbli så veckan ut. Det krasar där jag går, vägen är skottad och blänker i det grå diset. Från ektopparna och slånbuskagen hörs småfåglarna, de större fåglarna gömmer sig inte där inne så som de brukar göra när det ska bli riktigt kallt, utan är ute på uppdrag. Jag öppnar en glipa i taggtrådsstängslet och tar mig igenom, och traskar över hagen mot ån. Det har gått räv här, flera stycken, och i samma spår syns rådjur. Litet längre fram där beteshagen blir buskig och trädbevuxen delar spåren på sig men samlas åter vid strandbanken, jag följer deras väg, korsar ett stengärde med två rader rostig taggtråd och kommer nu in på marken där det hänger en massa fågelholkar. Vid alarna intill ån såg jag kungsfiskaren senast, men idag hänger ett större gäng knipor här. De är fina där de ligger i vattnet, honorna med sina varmbruna dräkter bryter av mot hanarnas grafiskt svartvita, de vita ögonen lyser tydligt och syns på långt håll. Så snart de får syn på mig ger de sig av med ett visslande, som drar med sig ett par tunggumpade gräsänder, och undanröjer därmed varje chans till att jag ska få se något annat.
Jag klättrar över ytterligare ett stengärde med taggtråd och följer räven, som liksom jag själv undviker de våtaste partierna. Passerar alkärret och vidare upp mot den kuperade beteshagen med sina gamla aplar och pansarbarkade björkar. Efter århundraden av grustag från de små åsarna har det bildats gropar där stora stenhögar lämnats kvar, nu är de mosstäckta. Här i hagen växer stolt björksskivling i sådana mängder om hösten att jag numera passerar dem utan att ens ta notis. Jag klättrar över ett stengärde till och kommer in på kohagen invid amerikahuset, och härifrån vandrar jag vägen fram genom centrum, tar sedan den lilla vägen in i samhället, förbi bilgårdarna och det nyrustade torpet med hopphagen, och nybygget invid sjön, passerar vägspärren och går sedan vidare inåt skogen i riktning mot gölen. Efter en stunds traskande i opistad terräng blir jag blöt och litet kall av den snötyngda björkslyn, men kommer strax fram till den tidigare så vackra gläntan där de åskslagna ekarna stod. Av stubbarna finns nu bara mjuka rester kvar, och vildsådda granplantor från plantaget intill står här överallt som en tät, kvävande heltäckningsmatta. Nu rundar jag gölen, går förbi rader på rader av gran i samma ålder, tar en obligatorisk titt från bryggan för att se om inte fiskgjusen syns idag, och vandrar sedan tillbaka mot hemmet. Vid Svältebäcken hörs en fasan ropa och strax innan grannarnas backe sveper en duvhök över mig och fågelbordet, och får en sky av sparvar och finkar att ta skydd längre in i björken och buskarna.
Tvätten är klar, jag hänger tröjor och strumpor i närheten av kaminvärmen och sätter på en skiva.
Van Morrison - Streets of Arklow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar