Vad ljust det blev, plötsligt kan hon andas normalt igen och känna pulsen vibrera, ja det är som att ha champagne i venerna när solen skiner på en vintervit dag. Tänk att hon varit så oroad förut, litet sol och snö och så är allt som bortblåst. Men samtidigt så vet hon ju också, att utan det där katastroftänket så hade väl inte dagen blivit lika bra, ja för hur vore väl livet utan topparna och dalarna.
Bilen drog fram med lugn hastighet och skar fint i kurvorna, marken var täckt av ett tjockt islager och ljudet från motorn låg inbäddad under ett lager is som kvasten inte hade rått på. Vägen var krokig och vit, och solen som just höll på att stiga upp i horisonten bakom vulkankullarna lyste orangeröd, likt en apelsin, tänkte hon där hon stoppade upp trafiken bakom. Låt dem bara hålla på, jag har gott om tid och när jag kommer fram ska jag faktiskt inte ens bry mig om att låsa bilen, tänker hon spotskt. Litet daredevil är hon allt. Vid dammarna syns en rutig person närma sig, det är dagens intervjuoffer som redan har kommit och de tar vänligt i hand, behandskade som de är. Hon får lov att låna kikaren för att titta litet på strömstaren som sitter på kanten av det breda fallet. Vattenspegeln är alldeles klar och trögflytande, ytan ser nästan ut som på en såpbubbla och reflekterar solens strålar som skiner genom trädens grenar och skapar blixtar i fönsterrutorna runt omkring. Nu börjar de prata om projektet, och medan de går kommer de in på saker som handlar om miljö, vatten, boende, hälsa och nöjen, och får hela tiden återgå till saken. Vad lustigt det är med samtal som inte följer en strikt agenda, det var så längesedan senast man kunde låta tankarna få associera fritt och leda in en på avvägar, tillåta sig att prata om sådant som gör en intervju levande. Under pandemin hade hon fått vänja sig vid att föra diskussioner över en digital skärm, sådana sessioner vill man bara ska gå undan så att man kommer ut, tänker hon för sig själv, men håller med om hur förträffligt det är. För miljön och tiden man sparar.
På vägen hemåt känner hon sig riktigt glad och nöjd, tänker på saker som får tiden att kännas som honung, så som hon brukar känna när det är sommar, och sol, och fåglarna sjunger i buskar och snår. Tänk vad litet snö kan ställa till det.
Jag läser: Rosens namn, av Umberto Eco
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar