Jag kan höra en kattugglehona skria alldeles utanför, det är mörkt och djuren börjar mobilisera inför det som vi människor brukar undvika. I skydd av mörkret händer ting som vi inte har så mycket kunskap kring och därför har skytt som farligt. Berättat sagor om, kring lägereldar. Det låter på ett annat sätt när det är mörkt och kallt, t.o.m. vattnet i bäcken låter annorlunda, liksom vassare, klarare.
Jag tog en runda över bron som leder till andra sidan av Rönne å idag, och tänkte ta litet bilder från den sidan. Där skogen höggs för två år sedan har markägaren nu planterat silvergran, dikena är nygrävda och så djupa att det är omöjligt att följa strandkanten så jag blev tvungen att gå tillbaka och korsa granplantaget. Marken är kuperad och sandig, jakttorn är resta uppe på varenda höjd och i sänkorna har man anlagt dammar, det är ett dystopiskt slagfält för jägare att förlusta sig på. En lekplats för vuxna. Litet längre fram kommer man till det som förut varit ett stort och sammanhängande skogsparti av blandskog, det som höggs i fjol. Här hade det tidigare vuxit präktiga ekar och grova aspar, och nu står här bara några enstaka stackars träd, en ursäkt för att få kallas naturhänsyn. På de stora rishögarna som ligger kvar efter de praktfulla kronorna, jag räknar dem till åttio stycken när jag har gått runt skogen, är namnskyltar placerade, med ett nummer och en hänvisning. Namnet ger ingen träff i närområdet, den som äger skogen har en entreprenad på lagom avstånd för att slippa se, att det som en gång varit boplats för miljoner kryp och fåglar nu ska berika fossilbränslet i bilarna. Naturhänsyn. Litet längre in håller en man i en enorm schaktmaskin på att bereda en vändplats för lastbilar, jag får veta det av mannen som pausar en stund när jag passerar. Vi pratar litet, och jag beklagar mig över alltsammans. Hopplöst, eftersom jag vet att han gör det som anstår honom, men han håller med mig om girigheten och ser litet sliten ut. Maskinen han sitter i ägs tydligen också av markägarna, så där föll teorin om att markberedarna är skuldsatta och måste låta maskinerna gå dygnet runt. Tydligen kan man genom att fälla skog skaffa sig maskiner, kanske det är en skatteteknisk grej, hur som helst går tankarna till leksaker igen. Det är för bedrövligt. Vägen jag nu går är nyplanad och bred, och jag undrar om det verkligen är nödvändigt, nu när stockarna redan är bärgade. Eller är det tänkt att man ska ta allt det övriga med?
När jag har rundat den gamla lövskogen och kommit in i Domänverkets fula granskog börjar det regna småspik. Det är nollgradigt och dropparna fäster inte på jackan, utan pärlar av som små vita korn av is, efter en stund börjar det att snöa. Jag drar åt jackans öppning i halsen, rättar till vantarna som glipar litet och beger mig hemåt. I brevlådan ligger det en påminnelse från Trafikverket om att den nya järnvägen fortfarande kan komma att dras över marken. Tänder en brasa, värmer mat och tänker på annat. Kanske det blir bistert redan inatt, det är nog bäst att lägga på en extra vedbit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar