Det här med att vara isolerad känns inte lika svårt under vädervarningarna. Man har ett syfte, förbereder sig, och inväntar det som ska komma genom små planerade steg och åtgärder. Här ute i risbygden behövs bara vatten, ved och helst ett fungerande internet för att allt ska kännas tryggt, utöver det har vi allt som vi en gång valde då vi bosatte oss här. Snö och ordentlig kyla skapar små umbäranden som man kan göra något åt, ja man får kanske rentav känna sig litet duglig ibland, särskilt efter att ha klarat av något så obetydligt som en -14° frostnatt och sluppit frysta vattenledningar och spruckna varmvattenberedare. För oss emellan, den vintern det hände två gånger ser jag inte gärna igen. Jag får nog se till att fixa varmvatten till badrummet på ett annat sätt, men snart nog öppnar väl badhuset igen och vem har dött av smutsigt hår? Kylan i år har faktiskt bara varit ren och skär njutning, och jag har inget emot att hålla mig i närheten för att elda, värma vatten till hönsen och se till att katterna har det gott. Åtminstone över en helg. Promenaderna har varit ovanligt sköna, jag har besökt ställen där jag har vandrat minst hundra gånger, och varje gång har jag tänkt att jag måste bo på den vackraste platsen i världen.
Mitt hem, som ligger vid det vackraste av vackra, ger mig stor valfrihet och rörlighet. Det dyker upp nya vägar och stigar hela tiden, och alla är möjliga att vandra. Jag tänker att det är viktigt att jämföra med hur övriga vänner har det, inte minst öster om E22 där det verkar som att landägarna inte gillar fotgängare på sina marker. Kanske det beror på att det inte är tradition att promenera där, och för att slättmarksboende är mer hemmafixerade eller ägande, jag vet verkligen inte, men att skillnaden finns kan ändå vara värt att notera. En nyinflyttad vän från Storstaden beklagar sig ofta över att inte kunna vandra utanför sin tomtgräns för att skåda fågel, och då bor familjen på Österlen. Skogsbygderna tycks mig rörligare, och att vandra här är inget som möts med misstänksamhet utan det hälsas glatt och pratas ett par ord - om man ens möter någon. Jo förresten, jag vill minnas att när jag var nyinflytttad var det en en äldre dam som undrade var jag hade hunden när vi möttes under promenaderna. Hon kom ursprungligen från slätten utanför Malmö, och vande sig snart vid att jag gick okopplad. Sedan dess har det flyttat in litet nytt folk, men de får väl vänja sig vid att man driver omkring, de med. Jag hoppas det i alla fall. Hittills har vi här ute knappt påverkats alls av det ökade intresset för uteliv som rapporterats under coronapandemin, utan det är mest det vanliga klientelet som är ute och går. Ibland syns en utländsk registreringsskylt utanför en stuga, eller en skylt som varnar för jakt, men det finns som sagt andra stigar att ta.
Rönne å är för mig en kärlekshistoria utan slut. I går fick jag äntligen ett efterlängtat möte med kungsfiskaren. Sittandes på en gren på andra sidan ån, och med det gnistrande vintervädret omkring oss, kändes uppenbarelsen närmast andlig. Först såg jag det orangea bröstet, som lyste klart mot en svartvit fond, och sedan, när den flyttade sig ett par meter, glimmade den turkosa ryggen till i solskenet. Så satte den sig igen och kikade, flyttade sig åter en bit under juvelblänkande blixtar, och sen satt den alldeles stilla, bara 15 meter från mig och lät mig njuta ett tag. Det var som om den var medveten om sin utsökthet, och likt en primadonna ville den spara mig nöjet till den dag när den framstod som allra vackrast. Kameran, den hade jag förstås lämnat hemma.
Med den bilden för det inre ögat vandrade jag vidare, och allt var som förtrollat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar