fredag

min väg är röjd och fin

sista dagen på mitt träningspass och jag är faktiskt helt slut. Ont i låren och allmänt trött, vilket får mig litet skamsen och tänker på kvinnor som får gå fem mil/dag efter vatten med bebis i en liten svångrem om kroppen - eller en till i magen. Ja, ibland är proportionerna hisnande. Idag känns det faktiskt ohyggligt att skriva om vardagliga saker när människor lider vid våra gränser, eller inom dem. Men livet måste gå vidare, oaktat om vi har träningsvärk eller vill berätta om något som ligger varmt om hjärtat just nu. Saker som sker i vardagen är inte nödvändigtvis av ondo, allt som händer är inte katastrofalt. Det sker en hel del utvecklande saker också, och det får vi absolut inte glömma, särskilt inte nu när vi matas med elände. Hur skulle du själv vilja bli bemött om du lämnat ditt hem, vänner, släkten och tryggheten bakom dig...

Glädjen över att leva är fundamental för att orka. Den glädjen kan vi odla och sprida, optimism behöver inte innebära att du är mindre klok än pessimisten, fråga Hans Rosling. I solen i morse tänkte jag på turen att kunna bo och leva i ett av världens rikaste länder, på att ha möjligheten att dela med sig och vilja göra det. Jag tänkte på farmor, på alla de barn som kommit från andra länder under alla tider, och blivit inackorderade i okända människors hem. Röda korset gjorde stor skillnad för många under 1900-talets krigstider i Europa. Jag undrar om röda halvmånen och röda korset har ett sådant samarbete, det vill jag ta reda på.

Jo, idag tänktes det mycket igen, och rundan var ljuvlig och naturen harmonisk. Jag tänkte på kontrasterna och på trösten, på sammanhang och på att aldrig någonsin låta siffror, pengar och statistik komma i vägen för verkligheten. För just nu, just här finns det någon som behöver din hjälp och du kan hjälpa, det kan du. Om du läser detta har du ett skrivbord, en dator, el, mat för dagen. Tid för en insättning tar du dig, det är en prioriteringsfråga. För vem vill du vara, och vad vill du bli ihågkommen för om, säg 100 år, eller 300 år. Och vad är det vi vill minnas av mänskligheten om lika lång tid?

4 sätt att hjälpa vuxna och barn på flykt