Tänker att det är skönt med avstånd. Att revoltera mot hets och effektivitet och fulla kalendrar, strunta i sådant andra tycker är häftigt, coolt, snabbt eller nytt är enkelt, det är bara att vara tråkig. Notera sådant som alla gör men inte märker, eller anmärker på. Det är omåttligt cool att vara trotsig i pensionsåldern, tycker jag. Synd bara att revolten måste komma så sent i livet. Motståndets estetik. Motståndets melankoli. Två böcker jag ska läsa, den ena väntar i bokhyllan.
Undrar hur man läser som snabbläsare. Hur ser man på författarmödan, hinner man se hantverket, hinner man smaka på orden eller känna ordföljdens rytmer? tar man in huvudfåran, letar den röda tråden eller hur gör man? för mig är det ett mysterium, det där med snabbläsning. När jag pluggade läste jag varje ord, varje bok, både för att jag var rädd för att missa något men också för att jag inte kunde sovra. Varje ord är skrivet med möda, vem är då jag att plocka ut det som jag antar är viktigt för tillfället? Hur skulle jag då kunna ha användning av boken i ett senare skede, om jag cyklopläste den?
Många unga författartalanger skriver med ett rikt och personligt språk idag, att vara sparsmakad hör en annan tid till. Modernismen har blivit tröstlöst omodern. Att anta att läsaren tänker likadant som författaren är något man skämtar om. Objektivitet är lika med ironi. Underförstådd humor. Går det ens att skriva ett hjälteepos längre? Kan vi bortse från att läsaren är av olika kön, från olika socialgrupper, ålder, länder, världsdelar? Hur skriver man så att alla förstår, existerar ett universellt ämne, något gemensamt för alla människor som trollbinder, förändrar, omskapar och roar alla?
Klart att det gör, skulle en forskare i komparativ mytologi, som Joseph Campbell, säga (hittade honom efter planlöst lunchgooglande en dag. Alla kalenderbitare borde testa att ge sig hän och googla planlöst, låta googleslumpen lik en all-galaktisk gurgelbrännare avgöra trippen). Campbell tillhör generationen herrar med gott självförtroende som ogenerat ger sig hän att beskriva världen som vore den universell, det är bara den lilla detaljen, att han har faktiskt kommit något på spåren. Han sitter på en bild som inte går att photoshoppa, ett frö som inte går att beta, en tavla som inte går att kopiera. Hemligheten är nämligen att - och håll i dig nu - alla människor bär på samma sorts känslor. SÅ, DÄR var det sagt.
Vi ser vatten på mars, beräknar Fermatska satser, kalkylerar Riemanska hypoteser och mäter Jordanska kurvsatser. Ändå kan vi inte säga vad känslor är, annat än med hjälp av biokemi, digital eller hederlig gammal rostig teknik och medicinska analyser. Känslor, förstår du min vän, är det enda vi har gemensamt från vaggan till graven, från öster till väster och norr till söder. Jorden runt känner vi sorg, kärlek, lust, hat, lättja, rädsla, smärta, kättja och avsky... visst skulle vi då gå att jämföras, som produkter av en och samma värld? Jämförande analyser är visserligen svåra, de kräver ett stort antal forskningsobjekt (kvantitet) för kunna undersöka samband som kan gälla för många (kvalitet). Genom sega gubbar som Campbell lär vi oss att känslor framkallas av berättelser och myter, vilka är förvånande lika välden över.
Myten ger själen vingar, sägs det. Myter håller ihop en grupp, skapar sämja och enhet, myter splittrar och separerar och skapar åtskillnad, myter framkallar envig. Myten är det centrala i vår föreställningsvärld och baserar sig på vilka känslor vi har närmast kroppens fysiska organ. Känslor som framkallar chock, ångest, rädsla och panik har förmågan att etablera störst engagemang, medan mjuka känslor som kärlek, beundran, glädje, kommer sekundärt. Hat först. Kärlek sen. En bedrövlig läsning.
En av de vackraste strofer jag läst handlar om att se sin pappa cykla. Han cyklar så långsamt att han knappt har styrfart. Han cyklar långsammast i världen. Jag ser bilden av en grusväg, under en tid när vi läste, lyssnade och tänkte efter långsamt, och det grep an på mig. Är det för att det är en museal bild, är det en bild på väg bort? Kommer nästa generation att se gamla människor cykla långsamt? Sådant tänker jag på.
Stark Reality - How To Make Music
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar