Jag tar vägen genom kohagen, där som kossorna brukar smita ut för att stå och beta vid min häck och leka tafatt på hagarna vid vår norrsida. Det händer några gånger varje sommar och vi börjar vänja oss nu. Efter ett tag har de tröttnat på friheten och vill tillbaka in i tryggheten igen, så där står de sedan vid staketet och väntar på att bonden ska släppa in dem. De är stolliga, kossorna.
Förbi Hennys hus, över färisten på andra sidan hagen, genom danskarnas torp och rustade gammelgård, upp mot det vattensjuka området vid det gamla tallbevuxna grustaget och så in mot skogen. Vägen går i girlander mellan olika biotoper och man får klafsa, klättra, bestiga, hoppa jämfota och vada genom olika sorters mark för att nå dit, fukten varierar helt beroende på nederlaget och idag fungerade det med kängorna. Framme vid röset, där skogen tar vid, ändrades plötsligt utsikten drastiskt. Här har de huggt ner granskogen och stugan uppe på backkrönet har fått en helt ny vy, inte alls oäven faktiskt. Marken är kuperad och omgiven av blandskog och på hyggesplatsen har man lämnat kvar buskar och enstaka lövträd. Det ser riktigt hyggligt ut och jag kan andas ut, min favoritrunda är intakt, nu hoppas jag bara att bonden sätter bokar istället för surgran. På skogsvägen som delar skogspartierna åt står en lastare och inne i skogen en till. På den gamla lappade vägen mot södra Forestad blir jag omkörd av en fullastad lastbil som försvinner över backkrönet och vidare mot okänt mål.
Jag går genom Forestad byväg, svänger av mot gölen och tar rundan runt den. Här har det röjts sly på vägen, men inne i skogen har det istället vuxit igen så pass att det nu är svårt att se fötterna framför sig. Det är stenigt och sankt, och man får hoppa på stenar och akta sig noga för att inte bli intrasslad av björnbärssnår. Föll framstupa men tog balansen igen, upp på en stor sten och så hopp, hopp, hopp mot stället där den gamla boken exploderade av ett blixtnedslag för ganska exakt tre år sedan. Här delas ungskogen upp tvärt av ett röse, på ena sidan ljus bok- och blandskog, på andra sidan mörk gran. Skillnaden märks mest om våren, när bokskogens skrikiga gulgrönska kontrasterar våldsamt mot granens mörkgröna stumhet. Det ena förstärker det andra på ett underbart perfekt vis.
Ut ur skogen, förbi fjolårshygget där det har planterats gran igen, en tur ut på bryggan i vanlig ordning och så vidare ut mot vägen som leder mot Forestad by igen. Vid vägskälet har en nitisk nybyggare skapat sig en villatomt som står i bjärt kontrast mot grannens vildvuxna torp. Nybyggarn och hans fru har föresatt sig att bekämpa naturen med alla medel, här är marken täckt med singel, gräsytorna plana och grundligt klippta, runt de beskurna träden ligger singelkanter och på gräsplätten vid infarten en gul varningsskylt nedslagen: "gräsmattan får inte beträdas". Gränsen mot grannen är stenlagd med ett nytt spikrakt stenröse, där det på andra sidan röset råder fullständig anarki. En rostig husbil skymtar under något som en gång har varit en parkeringsplats och den vildvuxna trädgården med obeskurna gamla mossbelupna fruktträd gör sitt bästa för att fullkomligt dölja huset, som är mossigt det med, och skevt och flagnat. På brevlådorna vid grusvägen förstärks och dubbleras olikheterna. Det är rena farsen.
Mot slutet av vägen bor en arbetslös raggare och mitt emot honom en familj som samlar på skrotbilar. Idag har raggarn fått påhälsning av polisen, för det står tre bilar parkerade och fem uniformerade poliser cirkulerar runt huset. De verkar söka efter någon, men har inte gått in än. Jag skyndar förbi och ser grannen med fina gården stå och titta. Hon har varit ute på promenad och lutar sig mot vandringsstavarna för att se bättre. På andra sidan vägen står kalvarna och glor de med, det är inte var dag det händer så mycket i Forestad, så det gäller väl att passa på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar