förälskelse

Christian Boltanski/Gustav Metzger
Haus Der Kunst, München

jag har läst mycket under sommaren och hösten och är väldigt nöjd med det, ibland har jag fått ta långa konstpauser, ibland har det känts motigt och då har jag låtit bli. Läsning är ett njutningsmedel och får inte slitas ut eller missbrukas, så är det med allt man verkligen gillar. Slitage kan visserligen ge patina och ett mervärde, som min gamla bordsskiva, men bara om ytan har fått god omsorg och doftande invaxningar med jämna mellanrum.

Under münchenresan läste jag Äcklet av JP Sartre och förundrades över hans nästan övernaturliga förmåga att sätta sig in i andra människors vara, utan att för den skull vilja få särskild cred eller ta poäng för det. I de absolut briljanta dialogerna, och förövrigt hos varje person i boken, finns utrymme för igenkänning och det är lätt att förstå att kvinnor som Simone de Beauvoir föll för den korte mannen med de tjocka glasögonen. Det är på djupet det angår, inte storleken.

Existensen föregår essensen heter det, och idag är den tesen kanske viktigare än någonsin. I tider av oro och missunnsamhet är det lätt att skylla ifrån sig och söka sanningar i en enkel tes. Det är idag, likt tiden före och efter de stora världskrigen, särskilt viktigt att ge akt på "sanningssägare" och rådbråka deras intressen och syften. I de enkla lösningarna gömmer sig en tro att allt går att härleda till en slags kärna, som sådan klyvbar och möjlig att hantera i egna intressen. Modernismen som sådan är en produkt av denna tanke och om jag skall fortsätta mina kväden om Sverige måste jag tillägga att vi är det land i världen som ännu inte har insett att modernismen är en tid som sedan länge är passé. Tag dagens exempel på sjukvården; istället för att använda mänskliga resurser till personlig kontakt och trygghet läggs det enorma summor på maskiner och apparatur som skall mäta, väga och skapa jämförbara data. Vi ser att sjukvården är i kris, och glömmer att det är människor vi har med att göra. Känslor går inte att mäta och sortera. Smärta har ingen färg.

Människor är existenser, inte essenser. Det går att visa essentialismen såhär: Alla araber är muslimer. Alla svenskor är blonda, blåögda och lättfotade. Alla judar är giriga. Alla män är snuskhumrar. Alla kvinnor är bräckliga. Ja, du förstår säkert vart jag vill komma. Den formen av deduktiva slutledningar är dessvärre inte utdöda idag, tvärtom.

Existentialism är en humanism, så enkelt formulerat, ändå så svårt att ta in. Inom existentialismen likt humanismen florerar samma slagord: Människan i centrum, hennes unicitet är en tillgång, hennes personlighet är en särskild förmåga och värd att värna om. Tillsammans är vi starka, tillsammans är vi en. Hos Sartre finner vi inte pekpinnar, ingen moralpanik, inget snabbt fix. Hos Sartre finner jag tröst i att vara människa. Det är storslaget, inkännande och förlåtande. Gudomligt, om du så vill.

surfin' Isar

Mountain - Southbound Train