krigshantering

tösen och jag har nu bott på torpet i dryga tre år och vi har fått en hel del nya rutiner med oss. De flesta rutiner tar mycket tid i anspråk, vilket var en av poängerna jag räknade med en gång. Jag ville ha ett liv med praktiska problem, sådana som jag kan åtgärda och överskåda. Överkomliga problem. Stadens dito handlade främst om juridik, ekonomi och logistik och ofta var de av ett slag som ställde krav på mig att inrätta mig i andras led och andras ordningsystematik. Banklån, heltidsarbete, borätter och regelverk, skolval, vägval, alla dessa valmöjligheter gjorde mig trött, de tog så mycket tid i anspråk av mitt dyra dygn, att jag själv krympte till att bli en myra i ett myrbo. Så tänkte jag då och det gör jag faktiskt fortfarande.

Med synen på backspegeln kan jag tycka att mitt val var smart, jag slipper sådant som jag inte klarar av och ogillar att göra, och som oroade mig just för att jag inte hade koll. Istället för att slava för ett banklån kan jag dra in på lönearbete och lägger tiden på sådant som gör boendet billigt. Jag sätter in vinterfönster, diskar för hand, tvättar en gång i veckan, eldar med ved, bakar, odlar en smula, och lever nästan helt utan el under sommarmånaderna. Jag har dessutom slopat egen mobiltelefon och lyssnar enbart på analoga radiosändningar, vilket har hjälpt mig att fokusera på tidsåtgång på ett annat sätt än då jag försökte strukturera tiden för att hinna med allt som andra tyckte måste hinnas med. Nu har jag frigjort tid för sådant som jag kan göra en annan gång, om jag vill, eller om vädret tillåter.

De yttre ramar som finns kvar avgörs av skolan, fritidsintressena och av lönearbetet som jag har krympt till halvtid. Sådant som rör trädgården, huset, middagarna, ledigheten, läsning, hobbies, resor eller promenader bestämmer jag själv och den friheten kommer jag aldrig mer att vilja uppoffra eller sätta på spel, hur ensam jag än kan känna mig ibland... jag tröstar mig då med minnena av hur det har varit och kommer snart underfund med hur bra jag har det nu. Hur romantiskt lagd jag än är, så har jag ändå insett att bilden av det perfekta livet handlar om socialt skapade förväntningar. Hur många ensamma gubbar har vi inte läst om, alla lyckliga i sin stolta enslighet - medan kvinnorna är trånande av bekräftelsebehov? Nej, jag är mycket hellre en Thoreau i sitt Walden, och sätter mina egna regler, vet mina gränser och behov och låter det vara utgångsläget i mitt val av vänskap och umgänge - än en vilsen stackare som uppoffrat hela sin person för ett låtsat liv med parmiddagar och swimmingpool på trädäcket, charterresor och bokade släkthelger.

Tak, mat och värme, en bil och drivmedel därtill, möjligen en internetuppkoppling och så djuren, grannarna och vännerna, det är allt vi behöver för att må bra. Och t.o.m. i händelse av krig tror jag faktiskt att vi skulle klara oss ganska väl. Men nu tänker jag inte måla fan på väggen.