Jag oroar mig för mycket, mest sådant som inte ens behöver oroas för och särskilt när det handlar om tösen. Jag antar att det kommer med föräldrabilden, kanske litet extra om en är van vid att ta ensamt ansvar. Så mycket kan hända, så mycket att svara för, ansvara för. Troligen försvinner den känslan aldrig, måtte den inte göra det. Ett barn ska alltid veta att det har närvarande föräldrar och vuxna som bryr sig och ställer upp i vått och torrt. Jag har under terminen fått se mycket elände, så många som vänder barnen ryggen eller använder dem som verktyg i personliga vendettan. Barn växer upp, i värsta fall blir de monster precis som sina vuxna förebilder. Learning by doing, du vet.
Jag har verkligen lyckats, som har så god relation till de personer som verkligen betyder något i vårt liv, de som har tagit plats och präglat oss till de individer vi är just nu. Skämten runt matbordet är interna, vi känner varandras smak, humor och gränser och skrattar jäkligt gott ihop. Vi delar massor av minnen och fler lär det bli.
Med tiden har jag blivit alltmer övertygad om att meningen med livet är just relationerna till de personer som känner oss bäst. Det har jag sannerligen kämpat för och ärligen förtjänat, faktiskt, så slut på illa klädsam blygsamhet. Jag är förmögen! och om en vecka sover vi under takåsarna i Paris... Fist Bump på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar