Idag sken solen, vilket var bra. Energi. Vi har varit ute och spikat voljär och jag har sågat och lagt in golv till ateljén. Sorterat i virkeshögen. Märkligt nog fastnar jag i göromål och kan inte ta mig ur i så pass god tid att jag har ork kvar att göra sådant som också måste göras, som matlagning eller disk, duscha och tvätta håret. Men det går. Det måste gå. Som väl är har jag förstående personer omkring mig. P har varit djupt deprimerad, T är van. Tillsammans får vi påsken att fungera.
A ringde och ville att vi kommer på besök i hennes nya hem imorron. Jag tackade, men avböjde. Orkar inte.
Tittar på Interstellar, några glas vin har gjort mig mindre tungsint. I förrgår blev det inte någon whisky, jag var inte tillräckligt glad och är rädd för att bli deppigare av alkohol. Överdoserar choklad istället, någon form av last måste man ju ha. Önskar att jag vore mindre präktig. Önskar att jag hade tillgång till maskhålet som kunde föra mig tillbaka 12 år, till en tid när jag fortfarande visste mitt värde och var stolt över vad jag hade gjort med livet. Önskar ett liv utan kontakt med åtskilliga människor jag har fått möta och mött åter, under senare tid.
Livet är en gyttjepöl som saknar knorrar. Jag önskar att min verklighet var en annan, för nu orkar jag inte fler bakslag. Hör du det? Jag har ryckt upp mig en gång för många.
Sanningen är inte vacker och inte gör den att jag får den slags feedback jag behöver heller. Jag skriver för att jag måste, samtidigt som vi ser på film eftersom tankarna vandrar. Simultankapacitet är inte min starka sida längre - jag borde låta bli sådana cirkuskonster, jag är för skör. Gråter ofta när ingen ser. Mitt liv ser ut så, det är kanske min lott.
Tankarna går i cirklar. Time is a flat circle.
Tack för att du läser.
Ann Heberlein - Ensamhetens utsiktslösa väntan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar