Kan du vissla, Johanna?

Green Woman, Chartres

jag tror fanimej att jag håller på att förlora min tro. Lyssnade på Ann Heberlein och fick mig en funderare på vad det är jag håller på med. Självklart är det jag själv och mina tankar som ligger till grund för mina framtidsutsikter och hur jag väljer att se på min vardag och självklart är det upp till mig själv att finna på hur jag vill bli bemött av människor. Det vet jag, men stämmer Heberleins bild av Gud som en hierarkisk mansperson (och i förlängningen på den man du väljer) på mig?

Den inre tron bygger på hjärnans förmåga att skapa något nytt av egna erfarenheter. Det är det högra hjärnspöket som skapar sammanhang och ger oss hopp, förklaringar och begrepp. Vår inre och yttre verklighet definieras genom höger hjärnhalva. Jag har personligen alltid tyckt att mina erfarenheter av trygghet eller en trygg mansperson är bilden av min pappa och morfar. Farfar finns där men i periferin, honom har jag alltid föraktat just för att han var min pappas motsats i så mycket. Farfar satt mest framför TV:n i sin mörkröda plyschfåtölj och rökte Matanzas medan han lät sig serveras av farmor, som bosatte sig mellan köket och salongen med sittgruppen där hon höll kafferep för sina lika hantverksintresserade väninnor. Farmor som var jämnmodig och rättvis gjorde så gott hon kunde för att uppfostra oss snorungar. Farfar, däremot, var sur och grinig, han skåpsöp och ryktet gick att han gömde flaskorna på olika ställen runt den omgivande gården; något vi ungar brukade ägna oss åt att leta reda på. Bevis och ledtrådar, röda och vita rosen uppe på kondisets stora fullproppade vind.

Snål var han med, farfar. Vi ungar brukade reta honom genom att låna toaletten och sno köbekakor (Ballerina och maränger var så mycket godare än pappas konditorvaror) som var gömda i ugnen i köket, och sedan högljutt åka rutschkana nerför deras trappa från ovanvåningen ner till kaféets kontor som låg bakom en dörr därunder. Där nere hade vi oftast en förälder som kunde hjälpa oss om farfar blev för sur och hötte efter oss med käppen.
Efter några år gick farmor bort och farfar fick kallbrand i benet som amputerades i två steg. Han sattes på äldrevården och vi ungar gick dit ibland med romerska bågar, som var hans favorit. Han möttes oftast i rökrummet där han satt och bolmade med personal och åldringar. Jag vill minnas en argsint tant där som slogs med käpp, hon hade varit lastbilschaufför och farfar kunde berätta de mest skrämmande detaljer över vad tanten hade gjort med personal och farfar själv ibland, när han hade kommit för nära, för oss storögda ungar. När farfar berättade, framförallt om sina ungdomshyss och då han lärde oss snuskiga ramsor att recitera på skolan, kände vi ett alldeles särskilt släktskap. Han älskade att lära oss hyss och få oss att skratta åt mänsklig fåfänga. Farfar hade humor, det hade han. Precis som pappa.

Min barndomsvärld består utöver skolan av familjeföretaget där det nästan alltid fanns en besläktad vuxen tillhands. På gott och på ont, för tant och farbror höll naturligtvis först på kusinerna. Tänker jag efter så är det kanske ändå just i den tryggheten min egen gudsbild vilar, att det nästan alltid finns någon där som backar upp, oavsett hur dumma saker en gör.

Mänsklighet består av dumhet, vi är oftast småaktiga och gemena och retar gallfeber på varandra, men behöver ändå alltid en rygg att gömma oss bakom när det bränner. Och den ryggen väljer vi själv. Blodsband måste inte vara enda grunden för trygghet.

Men...
Hade det inte varit för farmors ömma omsorger skulle farfar inte haft chansen att bibehålla sin gossaktiga humor och infantila intressen. Farmor var den som tog hand om oss och såg till att stärka familjebanden, och när hon gick bort skingrades familjen som alltid hade haft täta familjeträffar och söndagsmiddagar. Jag har haft ynnesten att uppleva en tät familj, men likt Buddenbrooks förföll även familjen Borgcrantz till allt mindre enklaver och idag är den fullkomligt splittrad. Hade det inte varit för Facebook skulle vi knappast veta hur vi ser ut längre. Tack vare emancipationen lever kvinnor idag ett liv utanför familjens ramar, men ibland kan jag sakna farmors uppoffringar - och för barnens skull; ett sammanhang att känna igen sig på och vara stolt över. För egen del utgjordes den tidiga familjära ramen egentligen av farmor, hon gav en bild av livet som jag tyvärr inte har kunnat återskapa, inte förrän jag själv blivit mormor. Det ser jag fram emot.
Tron är återupprättad.

Angel Olsen - Stars
Angel Olsen - Windows