Att värdesätta liv, må det vara ditt, mitt, någons, hans, hennes eller hens, är den språngbräda som alla mina värderingar och analyser utgår från och jag blir uppriktigt sagt förvånad och bestört när människor tycker annorlunda. Men jag respekterar deras tankar och försöker förstå hur de resonerar.
Idag läser jag om förgiftade pilgrimsfalkar och undrar hur många som tycker det är legitimt att utrota av ekonomiska skäl. För så måste det väl vara? om man ser pilgrimsfalken som en farlig fiende måste det bero på att den ses som inkräktare på den enda sfär som lagen inte förmår sig angripa. Lag och rätt grundar sig a priori på ägandet, det har den gjort sedan den instiftades under upplysningstiden, och är något jag redan har skrivit om i förhållande till konsten. Och vem äger en fri själ? se på tiggarna, likt pilgrimsfalkarna står de också utanför lag och ordning eftersom ingen gör anspråk på deras liv utanför deras eget lands gränser. Ingen här behöver romernas naturtillgångar, de anses inte nyttiga. I rationalitetens och utilitarismens tecken, amen.
Idag har media ett starkare grepp över oss än någonsin, vi fullständigt drunknar i påståenden som vi förväntas ta ställning till. Snabba svar krävs av oss, ofta definierade i form av braskande bilder och gulliga katter - allt är tillåtet när det krävs respons, åtminstone när det gäller konsumtion av en ägd produkt. Ja/nej. Rätt/fel. Upp/ner. Hit/dit. Även om vi idag har större möjlighet att göra jämförande analyser av t.ex. det politiska läget än vid tiden före digitaliseringen av tidskrifterna, så tycker jag att det verkar som om de flesta har blivit snävare i sin personliga definition. Ja/nej. Rätt/fel. Upp/ner. Hit/dit... Det är som om blockpartierna hade fått starkare ställning nu, när de ideologiskt egentligen står varandra närmare än någonsin. Det är som om ideologierna och religionerna vore det sista halmstrået att greppa tag i när världen skakar i sina grundvalar. Försvann ungdomens mod med en fetare plånbok och lyxigare utlandsresor? Förväxlar vuxenvärlden ökad trygghet med strikta gränser?
Ständigt dessa frågor som kräver svar.
Civil olydnad behövs, för balansens skull. Det är vad Lars Vilks ägnat hela sin konstnärskarriär åt, även om hans metoder kan synas brutala idag. I hans värld går tanken över handlandet. Frågan är hur vi ser på ämnet om hundra år.
Jag håller för en gångs skull med DN, Rawls och Habermas; "det måste finnas en acceptans mot dessa grupper; deras engagemang måste tas tillvara. Vi får inte förväxla demokratins fiender med dess kritiker."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar