Helg

fridlyst Anemone hepatica

efter en lugn dag hemma tog tösen och jag en fin promenad i Skäralid, där vi äntligen fick se både strömstaren och ett ystert forsärlepar leka bland porlande vattenkaskader. Myllan nere i klyftan är nu blåspräcklig av blåsippor och luften ljum och fuktig. Ett mjukt ljus silade genom det höga, kala grenverket och väl uppe ur ravinen kom solen och värmde oss genom knotiga bokkronor.

Det har uppstått nya vattenfåror litet här och där, de skär genom gamla fickor och skåror i berggrunden och där fjolårsboklöven har packats ihop ligger en mjuk, gyllene, tystande matta; perfekt för att kunna njuta av naturens små och stora ljud. Som väl är hittar inte många "vår" runda, det kan bero på att den smala stigen upp ur ravinen delvis är dold av löv. Det gäller att inte vara höjdrädd eller rädd för att bli andfådd, höjdskillnaden känns inte bara i benen. Jag är glad att hundägare är kloka nog att stanna på stigarna, här uppe klättrar du på samma nivå som ekorrarna och fåglarna. Ju högre upp dess närmre trädkronorna kommer du, och väl uppe på krönet är bokarna korta och knotiga. Här uppe behöver de inte tävla om solrum.

En av forsärlorna

Utsikten är majestätisk, nu före knoppning ser man tydligt Skärån som löper i ravinen undertill och jag fylls av vördnad inför det sköna som breder ut sig. Naturen till låns, tidens obönhörliga tand, tillvarons oväsentliga litenhet. Ursprung, tillhörighet, lycka, vördnad.

Strömstaren

På kvällen körde vi till Stationen i Röstånga, åt en bit mat, drack ett glas vin, pratade och njöt av tillvaron tillsammans med en god vän. Runt omkring oss satt glada människor i lördagsstämning och under oss stämdes instrumenten inför kvällens Underbar.

fortfarande litet suddig, men jag tar mig!

Idag söndag tog jag om promenaden fast ensam eftersom tösen har blivit förkyld och ogillar regn. Själv är jag väderokänslig och gillar regn, väldigt mycket.

Färgerna var mustigare och vattnet i ån hade fyllts på ordentligt efter nattens skyfall. Redan i början av rundan, vid Skäråns utlopp, fick jag sällskap av forsärlorna och de följde mig sedan på nära håll, nästan hela vägen in i ravinens innersta. Ibland bråkade de med varandra och försvann upp i trädkronorna i en yster dans, för att plötsligt störtdyka ner igen i häftiga uppvisningsmanövrar. De verkar väldigt nyfikna, hela tiden höll de koll på var jag var och när jag inte kunde se dem hördes deras tsi-tsi-tsi, som för att visa att de var i närheten och minsann inte var rädda. Märkligt ändå, jag som inte har sett forsärlan sedan jag var ca 12 år gammal, nu verkar jag inte slippa den...

Magiska Skärån

Idag var jag själv i skogen. Lyssnande, doftande. Vattnet som yrde om stenarna och spångarna gav ibland ifrån sig dovt kluckade ljud, likt mörka, underjordiska röster. Gärdsmygen hördes i gläntorna, uppe på toppen flockar av bofink och en taltrast ekade mellan stenväggarna runt Kopparhatten. Ljudet av de små vattenfallen förändrades i takt med min vandring, liksom regnskurarnas smatter beroende på underlaget. Inget får mig att må så bra som ljudet av vatten.

utsikt från Kopparhatten

Popol Vuh - Bruder des Schattens, Sohne des Lichts