krishantering

Ola Åstrand, 1994

jag känner och är stolt över det. Så började jag ett anförande för längesedan och nu är jag där igen. Känner efter, målar upp scenarion, jämför fram- och baksidor, vad som hade kunna ske och inte. Livet är en berg och dalbana - ett annat anförande från tidigare inlägg, truismer men sanna sådana.

Att kunna skriva av sig fungerar som en kanal, förhoppningen är att den skapar förståelse, både för en själv och för omgivningen. Skrivandet av personliga texter är vanligare idag än någonsin förut, bloggandet är 2000-talets kanske viktigaste etnologiska företeelse, kanske ännu viktigare på ett personligt plan, men hur mycket ska vi orka matas med innan vi blir totalt likgiltiga? Skriver vi till en vägg, undrar jag, och gör en liten jämförelse med bildkonsten.

Just nu pågår en konstutställning på Ystad konsthall, kallad "varning för känsliga människor". Den innehåller verk av konstnärer som använder sin personliga skärseld när de skapar. Ola Åstrand heter en av konstnärerna, honom lärde jag känna under tiden han mådde sämst och han är en av de hudlösa konstnärer som frikostigt delar av sig av sitt liv. Ola vill få oss att känna efter, fundera kring vad som är viktigt, få oss att inse att vi alla sitter i samma båt, har samma behov, skiter och pissar och våndas och är små, mycket små ibland. Just därför är det viktigt att synliggöra oss i konsten. Konst är politik, den berör det mänskliga och talar om, river och sliter där det känns mest. Ola tycker att livet handlar om så mycket mer än quick fixes, vi håller på att trubbas av genom medicineringen mot livets toppar och dalar. Utan dem ser vi inte glädjen längre. Känslor tillhör livet. Jag håller med.

Piss Christ av Andres Serrano

Andres Serrano heter stjärnfotografen som just nu visas på fotografiska i Stockholm. Serrano beskrivs oftast som provokatör, trots att det är hans personliga liv och föreställningsvärld han delger oss. Även om det var längesedan fotot sågs som dokumentärt tar människor illa vid sig och Serrano har mordhotats åtskilliga gånger på grund av sitt konstnärskap.

Människor tar sig på alldeles för stort allvar, trots att vi är uppbyggda på samma vis och avger samma sorts kroppsvätskor när vi är rädda, ledsna eller ansträngda. Visserligen kan vårt yttre ge sken av olikhet, men är inte hela kroppen lika mänsklig, är det inte på likheterna vi borde fokusera istället för på olikheterna? Var är värdigheten, undrar hans kritiker. Värdigheten sitter i vårt inre, inte på skalet, svarar Serrano. Jag håller med.

En del av oss använder en svart duk när vi målar upp livet, själv har jag sedan pappas död 1977 vetat att livet är skört och måste tas om hand. Jag har försökt, jag försöker än. Min egen generation har kunnat göra vad vi önskat, vi har kunnat plugga, välja arbete, boende, varit gränslösa, riskerat livet med bungyjump. Världen har stått tillgänglig på ett sätt som tidigare generationer inte har haft möjlighet till, absolut inte i samma omfattning. Min generation har haft stora möjligheter tack vare tekniska uppfinningar, och ändå tycker jag att jag kan skönja ett allt svalare intresse för det mänskliga hos stora delar av oss. Det är som om viljan till förståelse tycks saknas, tynar bort. Är vi mätta på andras mående, eller handlar det bara om via vilka kanaler vi väljer att delge oss?

I jämförelsen mellan bild och text kan jag tydligt se skillnaden i reaktioner. Kan du?

Nä, nu går jag ut och bygger färdigt golvet till ateljén. Det var alldeles för längesedan jag målade, det är hög tid. Den som inte passar sig får kanske bli varse mina alster i framtiden.

Ollie (fölsedagsgrisen) Halsall - Steppin' Out